Den extra ordinarie parlamentariska krisen får inte låta oss glömma den reguljära politiska krisen

Patrik Engellau

Det vore fel att bagatellisera det faktum att Sverige för närvarande inte har en demokratiskt vald regering och inte tycks komma att få det under överskådlig tid. Självklart är det en kris när en nation saknar högsta ledning. Tänk på vad som hände när Karl XII blev skjuten. Nationen bröt samman.

Men det är kortsiktigt och sensationslystet att endast fästa uppmärksamheten, som vi nu verkar göra, kring talmansrundor och spekulationer om vem ska få vem i en framtida regeringsbildning. Ty varje tänkbar regering blir, vad jag kan se, bara en mer reglementsenlig fortsättning av dagens kris. Svensk politik har under många år varit i kris även om vi inte befunnit oss i regeringslöst tillstånd. Nu har svensk politik hamnat i en lite annorlunda kris som inger oss en på samma gång road och förtvivlad ångest och får oss att längta efter att den ordinarie krisen ska kunna återupprättas.

Själv tror jag inte att det blir bättre för att Sverige återgår till det reguljära sönderfallet. Skolan blir inte sämre för att Gustav Fridolin blivit avsatt som demokratiskt vald utbildningsminister och i stället fungerar som expeditionsutbildningsminister. Ej heller tror jag att skolan skulle bli bättre om Jan Björklund tillträdde som ny demokratiskt vald utbildningsminister i något slags framtida regering. De ordinarie ”utmaningarna” inom migrationspolitiken och sjukvården är, vad jag kan begripa, helt opåverkade av att vi inte har någon regering och kommer att fortgå som vanligt när vi får en ny regering.

Sveriges fundamentala dilemma är inte att vi just nu saknar en regering utan att våra uppenbara samhällsproblem kommer att fortsätta vilken regering vi än har en chans att få inom rimlig tid.

Stefan Hedlund sa nyligen till mig att Sverige lider av samma åkomma som Sovjetunionen – Stefan är professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet så han vet vad han talar om – nämligen att staten trängt ut det civila samhället (vilket symboliskt illustreras av att staten utnämnt sig själv till ”samhället” vill jag gärna lägga till). De professionella kårerna, till exempel lärarna och läkarna, har tvingats underkasta sig staten. Universitetsprofessorerna pressas till politiskt korrekt, det vill säga statsfromt, tänkande. Motståndsnästet Svenska Arbetsgivareföreningen har lagts ned. De så kallade borgerliga partierna, som tidigare värnade om medelklassens värderingar, törs knappt längre ta ordet nation i sin mun av rädsla för att räknas till brunråttorna. En gång reciterade jag den pampiga och numera utrangerade psalmen Fädernas kyrka för ett gäng ungdomar som trodde den var något från Gustav Vasas epok. (Psalmen skrevs 1909 och uteslöts från psalmboken 1986 såsom varande politiskt inkorrekt.)

Redan Aristoteles förklarade att samhällen som styrs av medelklassen och dess värderingar är de bästa samhällena. Medelklassens första instinkt är att klara sig själv. Författaren Lena Andersson beskrev medelklassens, eller kanske snarare gråsossarnas, tänkande så här:

…livsstilskonservativa arbetare och hantverkare som bara ville få känna igen sig i sitt gamla Sverige och sin hembygd, de som inte är kulturradikaler men heller inte rasister, som vill ha stabilitet och jobb, ett välfungerande samhälle, en familj att komma hem till och slippa förolämpas i press, radio och tv.

Medelklassen har förlorat sitt inflytande. I stället har staten tagit över. Därför blir Sveriges kriser så mycket större om staten inte klarar sina nya självpåtagna uppgifter, vilket den inte gör vare sig den styrs av miljöpartister eller kristdemokrater. Det handlar inte om att politikerna är inkompetenta, vilket de i och för sig verkar vara, utan om att de anammat åligganden som ingen stat klarar av, till exempel, med regeringsformens ord, att åt alla ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”.

Om Sverige fick en regering som begrep att den bör lägga livet till rätta för medelklassare, i syfte att dessa ska bli fler, i stället för att gynna folk med välfärdsperspektiv på tillvaron – vare sig i egenskap av producenter eller klienter – så skulle Sverige gradvis styra in på rätt väg. Men ännu finns inga sådana utsikter vem som än får regera.