Saker och ting brukar bli enklare om man talar sanning och för att förenkla tillvaron ska jag därför inte låtsas att jag med tiden inte blir alltmer bekymrad över den muslimska invandringen. Jag blir det, det är bara att erkänna. Så nu vet du var du har mig.

Mitt bekymmer uppträdde först som en argumentlös känsla. Detta var ett besvärande memento eftersom argumentlösa känslor kan vara uttryck för fördomar och även om fördomar ofta fungerar som praktiska tumregler som i många fall gör det lättare att ta sig fram i tillvaron så är det obehagligt att behöva tillstå att man eventuellt har fördomar mot muslimer.

Så för sinnesfridens och det goda samvetets skull började jag rannsaka mina motiv.

Kan det vara så att jag ogillar muslimer för att de ofta inte vill ta i hand? Miljöpartisten Yasri Khan vägrade ta i hand och tvingades därför ta tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen så detta bruk är tydligen ett för svenskt vidkommande godkänt skäl till avståndstagande från muslimer (även om svenska domstolar utdömer skadestånd till muslimer som får lida för att de inte vill ta i hand, exempelvis genom att nekas anställning). Stefan Löfven har i riksdagen grötmyndigt förklarat att det är osvenskt att inte ta i hand: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Men jag blir inte störd av osvenska hälsningsritualer. Även om det är obekant för Löfven förekommer sådant också i de mest ursvenska sällskap. Jag var nyligen på släktkalas och där hälsade männen på varandra med handslag och på kvinnorna med kindpussar. Ingen verkade misstycka. Kanske hade Löfven tagit avstånd från detta exotiska bruk.

En annan muslimsk grej som många hänger upp sig på är klanröstning. Jag lyckas inte bli upprörd. Tidigare röstade nästan alla LO-medlemmar på socialdemokraterna utan att det ansågs hota demokratin. Pingstvänner röstade på kristdemokraterna och skollärare på dåvarande folkpartiet. Det kanske finns en stor skillnad, men jag har inte upptäckt den.

En kommunpolitiker jag träffade oroade sig för att civilsamhället i ett somaliskt utanförskapsområde självt ville ta hand om sina vanartiga tonåringar i stället för att skicka dem till socialen. Det är enligt min uppfattning ett mellanfall. Det är bra om civilsamhället deltar i folkuppfostran. Så var det tidigare, framför allt på småorter, även i Sverige. Fast om somalierna vill hantera våldtäkter och mord på egen hand i stället för att anlita det svenska rättsväsendet blir det fel. Sharia i förorten är en klar orosanledning.

Så varför är jag då bekymrad över den muslimska invandringen? Jag förstod det när jag före valet läste en artikel av Ulf Kristersson. Så här skrev han:

Sveriges stora utmaning under kommande år kommer att vara hur vi lyckas med integrationen av de hundratusentals människor som kommit hit under det senaste decenniet. Detta är valets ödesfråga.

Denna formulering är, slog det mig när jag läste den, helt bakvänd – i varje fall om ”vi” ska betyda majoritetssamhället och Sveriges offentliga sektor. ”Vi” har ingen svårighet med integrationen av muslimer. Vi vill ju att de anpassar sig, integrerar sig, assimilerar sig och blir så svenska det bara går, ju snabbare desto bättre.

Problemet är, och det är detta som gör mig orolig, att muslimerna, eller i varje fall en oroväckande stor del av dem, inte vill integrera sig och bli svenskar annat än i bemärkelsen att få bidragsberättigande medborgarskap och personnummer. Min vän kommunpolitikern sa att somalierna inte vill skicka sina barn till den kommunala förskolan eftersom de är rädda för att barnen ska hjärntvättas att bli svenskar. Barn i skolåldern tillåts visserligen att gå i skolan, men så fort den svenska skolan är slut åker de hem till den egna koranskolan för att den svenskhet som eventuellt besudlat dem under dagen ska kunna skrubbas bort.

Frågan om ”vi klarar integrationen” är helt enkelt felställd. Den riktiga frågan är ”Vill muslimerna anpassa sig till Sverige och den svenska kulturen?”. Det handlar inte om huruvida ”vi kan” utan om huruvida ”de vill”. Min farhåga är att ett alltför stort antal muslimer inte vill. De kommer från majoritetskulturer och har aldrig behövt träna sig på kulturanpassning. Det har inte heller svenskarna gjort, men till skillnad från svenskarna har muslimer, tror jag, inga som helst problem med att sätta sin egen kultur främst och att kämpa för att den ska få en dominerande roll.