Ibland misstänker jag att H C Andersen var en satiriker som föredrog att skriva sagor för barn för att samtiden inte skulle märka att han doppat pennan i gift.

Jag tänker till exempel på sagan om prinsen som ville gifta sig, men inte hittade någon som dög, tills en dag en prinsessa dök upp utanför slottsporten. För att få veta om hon var en riktig prinsessa placerade drottningen försåtligt en ärta i sängen, varpå hon bäddade med tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolstrar. På morgonen befanns prinsessan vara gul och blå över hela kroppen för att hon ”legat på något hårt”. Då förstod alla, inklusive prinsen, att hon var av rätta virket och han tog henne till hustru. ”Se, det var en riktig historia!” avslutar Andersen sin berättelse.

Att vara känslig, hjälplös och totalt oförmögen att uthärda minsta obehag kan vara en kvalitetsstämpel i Andersens värld, men kännetecknar också den feministkultur som håller på att ta över brittiska campus. I varje fall om man får tro Brendan O’Neill, redaktör för webbtidningen Spiked och stolt innehavare av titeln ”Den mest hatade mannen på brittiska campus”. Han brukar jämföra brittiska studenter med Stepfords wives och berättar till exempel hur han under en debatt fick en student att hyperventilera, så till den grad att hon fick andningssvårigheter och måste hjälpas ut ur rummet.

Den av hans artiklar som väckt starkast reaktion är märkligt nog en artikel om den politiska vänstern på 60- och 70-talet. Han kommer själv från en radikal vänstermiljö och vet vad han talar om. Enligt Brendan tillhörde den brittiska vänstern välfärdsstatens beskaste kritiker. De ville jobba, hatade att vara beroende av institutioner, var liberala, öppensinnade, villiga att experimentera, redo att sparka mot auktoriteter snarare än att ”kräva auktoritetens snuttefilt för att skydda sig från idéer de ogillar”. Det vill säga allt det som dagens identitetsvänster inte är.

Någonstans på vägen gick det väldigt snett och O´Neills förklaring är intressant. Dagens studenter verkar uppriktigt tro att ord kan ”skada” (ungefär som man ser på hädelse inom islam).

Stor del av skulden lägger han på de anti-mobbningskampanjer som genomfördes i England under 90-talet (ungefär samtidigt som ”fredsfostran” infördes i svenska skolor). Föräldrar och lärare tutade i barnen att ”ord kan skada” i tron att det skulle avhålla dem från att bli mobbare. Istället fick det två katastrofala följder: De verkliga mobbarna fick ett nytt vapen, och de som faktiskt mobbades insåg att ”de blivit skadade på riktigt”.

Han tycker också att mobbning blivit ett alltför brett begrepp:

Alla möjliga dåliga beteenden barn emellan omdefinieras nu som mobbning, och anses kräva att en vuxen ingriper. Så barn har inte längre något utrymme att träna på att stå upp för sig själva.

H C Andersen inbjuder till en annan tolkning. Som barn av 1800-talet var han väl förtrogen med en högborgerlig miljö, som hämtat inspiration från en exklusiv och om livets alla realiteter djupt okunnig aristokrati – där damer fick dåndimpen av opassande kommentarer, där luktsaltet alltid stod redo och unga män var beredda att gå ut i duell för att någon touchat dem i ansiktet med en handske. En palatskultur som visserligen krävde sina offer, men som för övrigt höll sig inom murarna och lämnade det mer verklighetsförankrade samhället ifred.

Idag ser vi hur murar rämnar runt omkring oss, samtidigt som vi står inför den till synes omöjliga uppgiften att inom loppet av en generation stöpa om oss till globala världsmedborgare, detta i en värld som kokar av konflikter. Till på köpet utan en ”egen” kultur.

Uppdraget att fixa allt detta vilar förstås på morgondagens elit, som är dagens studenter. En kollektiv stressreaktion – mot alla som inte enstämmigt försäkrar att det kommer att gå jättebra – kan ju vara att regrediera tillbaka in i palatset och hissa upp vindbryggan. När kritiken och den obönhörliga verkligheten börjar tränga sig på, har alla förvandlats till prinsessor på ärten.