En av mina bästa vänner är en intellektuell jude. Eftersom jag är prosemit har jag en tendens att anse alla judar för särskilt begåvade men i så fall är denna person crème de la crème. Han förklarade att jag hade fel när jag, förledd av Hannah Arendt, beskrivit Adolf Eichmann, dömd för folkmord och brott mot mänskligheten och hängd i Israel år 1962, som en banal och lydig paragrafryttare och byråkrat.

Eichmann var inte alls en banal byråkrat, förklarade min vän, han var en antisemitisk aktivist. Han var en djupt engagerad judehatare. Han skrev protokollet vid Wannsee-konferensen år 1942 där de praktiska detaljerna kring den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”, det vill säga Förintelsen, beslutades. Eichmann ansågs särskild sakkunnig i judiska frågor.
Då hade jag väl fel då, tänkte jag. Sedan sa min vän en sak som först gjorde mig förvånad. Eichmann var en världsförbättrare, sa han.

Va? sa jag.

Eichmann ansåg att judarna är ett skadligt och underlägset människomaterial, förklarade min vän. Om man förintade judarna skulle världen bli bättre. Eichmann var idealist. Han brann för en judefri värld.

Det synsättet hade jag aldrig applicerat tidigare men det ställer sakerna i en helt ny belysning. Min normalt konventionella uppfattning om nazismen och Förintelsen var att ett ambitiöst och plikttroget folk, tyskarna, hade blivit beordrade av en ond kraft, Adolf Hitler, att döda alla judar. Men min väns perspektiv vände upp och ned på detta och gav allt en så mycket tydligare och enklare förklaring.

Det där med att vanliga människor kan förmås att begå vilka illdåd som helst är inte sant, sa min vän. Det kända experimentet från Yale där psykologen Stanley Milgram ansåg sig bevisa att vem som helst var kapabel att på order av en auktoritet tillfoga sin nästa olidliga plågor, det experimentet var fejkat, sa han. Människan är inte av naturen så okänsligt grym. Bara den som har en ideologi kan uppföra sig med omänsklig grymhet.

Det skulle betyda att de nazistiska lägervakterna inte var de onda monster som jag alltid har föreställt mig, utan i stället blåögda och trosvissa idealister som ansåg att de var skyldiga att göra ett smutsigt hantverk för att göra världen bättre. Den tolkningen tilltalar mig eftersom jag i mitt liv aldrig träffat på några verkliga människor som varit så onda som Eichmann och lägervakterna måste ha varit enligt den etablerade berättelsen. Däremot har jag träffat på en massa världsförbättrare som inte dragit sig för att kränka andra människor för sitt höga syftes skull.

Håll med om att den infallsvinkeln är kraftfull. Vi vet vad djurrättsaktivister kan hitta på. De ska förbättra världen genom att släppa ut minkar och mordhota folk som säljer pälsar. Vi vet att Expressenjournalisten Cecilia Hagen frågar sig om man borde utrota mänskliga brunråttor – sverigedemokrater och deras likar – med gift. Vi vet att Stalin lät avliva miljontals människor i avsikt att skapa en bättre värld, ett helt nytt samhälle. Samma sak med Mao Zedong och Pol Pot. Samma sak med Islamiska staten som mördar avfällingar från den rätta tron och andra kättare för att ett bättre samhälle ska kunna byggas.

Världen blir så mycket mer begriplig om man känner igen historiens illdåd i beteenden som vi ser i vår omvärld här och nu. Det handlar inte om ondska utan om idealism, om folk som brinner för saker.

Betyder det att Martin Luther King och Gandhi var ett jämställa med Eichmann? Nej, men det betyder att världen inte alltid är så lätt att bedöma. De mest högsinnade ambitioner kan snabbt förvandlas till de ondaste gärningar.