Jag tror jag har sagt det här förut, men eftersom jag själv glömmer det hela tiden så säger jag det igen. Förresten ska jag säga det på ett annat sätt.

Standardmodellen för förståelsen av samhället, i varje fall en av standardmodellerna, är att det finns tre skikt. Högst upp finns Suveränen. Suveränen kan vara en enväldig kung som Karl XII eller en samling oligarker eller, som hos oss, ett gäng politiker.

Det andra skiktet är Apparaten. Apparaten kan vara den karolinska krigsmakten eller det antika egyptiska prästerskapet som hjälpte Farao att göra sin grej vilket var att bygga pyramider eller, som hos oss, välfärdsstaten.

Det tredje skiktet är Folket. Folket försörjer de två övre skikten.

Lite förmätet påstår jag att den modellen fungerar för alla samhällen. Däremot säger modellen inget om de inbördes maktförhållandena mellan skikten och ej heller något om vad folk i allmänhet anser att de övre skikten är till för.

Demokratins idealbild av sig själv är att Folket och dess väl är själva meningen och syftet med hela projektet och att Folket äger landet och därför styr. Folket styr inte personligen utan genom att tillsätta ombud som förvandlas till tillfälliga Suveräner som kallas för politiker. Dessa Suveräner har en Statsapparat som efter Suveränernas instruktioner gör saker som ägaren Folket tycker är bra.

Demokratins idealbild av hur samhället ska fungera stämmer inte alls för exempelvis det karolinska enväldet. Hela syftet för det systemet var att de två övre skikten – kungen och krigsmakten – skulle förverkliga sig själva genom framgångsrika krig. Folkets uppgift – förutom att dö i krigen till de övre skiktens ära – var att betala skatt så att krigen kunde fortsätta, helst i evighet. I övrigt hade Folket inget att säga till om.

Nu invänder du, som har läst svensk historia, att det där projektet var utsiktslöst eftersom Sverige ganska snart började förlora sina krig och sina utrikes besittningar och att det hade varit mycket smartare av de två övre skikten att resignera och sluta kriga för att åtminstone få behålla vad de ännu inte spelat bort.

Du tänker rätt med vårt sätt att tänka. Men det karolinska enväldet, kungen och krigsmakten, hade ett annat sätt att tänka. Kriget var meningen med dess existens. En fred med förluster var värre än förlusterna själva.

Enda sättet att få slut på detta utsiktslösa projekt var ett totalt sammanbrott. Historien eller världsanden eller Gud eller vem det nu är som styr ombesörjde mycket riktigt ett sådant sammanbrott. Sammanbrottet åstadkoms alltså inte genom att några människor tog sitt förnuft till fånga.

Hur ska vi då förstå vårt eget samhälle? Stämmer det mest med demokratins idealbild eller stämmer det mest med det karolinska enväldet? Det är en knivig fråga. Jag är benägen att tycka att Sverige idag är mer likt det karolinska enväldet än demokratins idealbild.

Vår Suverän, politikerväldet, har en tät och ömsesidigt egennyttig allians med välfärdsapparaten som påminner mer om alliansen mellan Karl XII och hans krigsmakt än om den demokratiska föreställningen om en osjälvisk statsapparat i Folket tjänst som arbetar på uppdrag av Folkets tjänare politikerna. Karl XII frågade inte Folket om lov att starta sina krigsprojekt och lika lite har politikerväldet bett om Folkets tillstånd att göra om Sverige efter sin PK-istiska ideologi med skolkollaps och migrationsproblem som följd.

Det värsta med den parallellen är den isande förnimmelsen att detta system inte kan stoppas av att kloka människor lyder förnuftets maning. Det är bara ödet som kan få slut på galenskaperna.