Nyligen skrev jag en text om att jag, till skillnad från en internationell stjärna som Niall Ferguson, anser att postmodernismen inte alls är marxismen i ny skepnad utan en helt ny art. Det var inte så många som läste den texten vilket antagligen beror på att läsekretsen inte tycker att sådana finesser spelar någon roll. Men eftersom jag tycker det så ska jag tjata en gång till och försöka förklara varför jag tror att det faktiskt är viktigt. Sedan ska jag hålla tyst i frågan (lovar jag nästan säkert).

Jordan B. Peterson har samma uppfattning som Niall Ferguson, alltså en uppfattning som jag menar är vilseledande. (I övrigt tycker jag att han är en höjdarkille.) Han framför ofta sin åsikt, här till exempel. Jag förnekar inte att hans teori har elegans. Jag menar bara att den är fel.

Petersons teori är att marxisterna i slutet av 1960-talet insåg att deras åskådning blivit krossad av verkligheten i och med att marxistiska regimer bara åstadkommit elände var de än installerats och att bara de mest envisa, fördömda och blinda tokfilosoferna fortsättningsvis kunde tro på Marx läror. Marxisterna gjorde därför ”ett trolleritrick (’sleight of hand’) och omprofilerade sig själva och återuppstod i postmodernistisk förklädnad”. ”Postmodernismen är därför det nya skinn i vilket de gamla marxisterna lever.”

(En liten sakupplysning om relationen mellan postmodernismen och PK-ismen. Vad mig anbelangar är det samma sak. PK-ismen är en politisk ideologi som stödjer sig på en filosofisk riktning, nämligen postmodernismen. Det är ungefär som att den politiska ideologi som kallas socialismen kan stödja sig på filosofin marxismen.)

Och vad skulle det då vara för fel på Petersons (och Fergusons och många andra framstående tänkares) tänkande på den här punkten? Felet är att synsättet inte hjälper oss att se vari exempelvis Sveriges problem här och nu verkligen ligger.

Peterson säger att marxisterna ligger bakom postmodernismen (och därmed PK-ismen). För det första undrar man vad de här marxisterna var för några figurer. De hade en teori som de insåg inte funkade och då letade de efter en annan teori att sätta i den första ställe. Det låter som ett företag som måste utveckla nya produkter som marknaden är villig att acceptera. Eller någon annan sorts organisation som måste hitta på nya saker att göra när klienterna faller ifrån, typ Svenska kyrkan som verkar vilja fusionera med islam när svenskarna lämnar församlingarna och slutar betala kyrkoskatten. Men ”marxisterna” är inget sådant företag eller samfund eller annan sorts organiserat sällskap. Det finns ingen marxistisk världsstyrelse som fattar beslut om ideologibyte.

För det andra är inte heller sant rent empiriskt. Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med. År 68 re´n. Det var inga marxister som kontrollerade den där rörelsen, det var vi medelklasstudenter. Visserligen läste vi Marx och Lenins skrifter och en del gick så långt att de vurmade lite försiktigt för arbetarklassen, men pratet och fraserna var bara utanverk, det var våra egna intressen som framtida anställda i och ledare av den vid det laget med våldsam kraft expanderande välfärdsstaten som vi värnade om.

Jag tror att jag har berättat om ett av mitt livs formativa ögonblick när jag nämligen insåg precis detta. Jag arbetade med ett gäng likasinnade på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Alla pratade om fundamental samhällsomvandling och sådant där. Då föreslog jag att vi faktiskt på riktigt skulle göra en framtidsstudie om hur man kunde införa socialismen i Sverige. Det var som om luften gått ur rummet. Det blev alldeles tyst och de förmenta socialisterna började flacka med blicken. I verkligen var det ju inte meningen att man skulle riskera några framtida positioner.

Det tänkande som utvecklades på den där tiden var inte gjort för att främja arbetarklassens intressen, utan för att gynna politiker och statstjänstemän. Att jag själv redan tidigt fick ett jättefint jobb i FN och sedan på Sida är bara syn för sägen.

Hur passar detta då in i identitetspolitiken och alla de andra PK-istiska idéerna? Välfärdsstaten och politiken blev 68-ornas bärgning och livsrum och välfärdsstaten behövde – och behöver – ständigt nya legioner av offer för att få motiv att expandera och på så vis ge oss funktionärer bättre och intressantare jobb. Varje ny eftersatt minoritet fungerade som en skänk från ovan.

Och kommer det inga nya offergrupper från ovan så kan välfärdsstaten uppfinna dem själv. Jag hörde nyligen en pedagogikprofessor som krävde nya sociala insatser för barn som visade tecken på ”mobilt utanförskap” genom att inte vara så bra på fotboll. I det perspektivet förstår man varför migrationen blivit en sådan lyckträff och varför Sverige velat ta emot så många fler migranter än andra länder.

Vi tar ett exempel, nämligen skolan. Den svenska skolan har problem. Om Petersen har rätt är det marxisternas fel. Var finns marxisterna? Underjordiska celler? En internationell konspiration, eventuellt med Rockefeller och Soros i spetsen? Är i så fall metoden att bli bättre i PISA-undersökningarna att Sverige börjar bekämpa Soros? Så är det naturligtvis inte. De i verkligheten ansvariga för det svenska skoldebaclet sitter i exempelvis Skolverket och är inte alls marxistiska revolutionärer eller dollarmiljardärer utan bor i villa i Täby och åker tunnelbana till jobbet. Fienden kan sitta bredvid dig på bussen.

Ytterligare en sak som skiljer marxister från PK-ister är att marxisterna aldrig har behövt låtsas vara goda. Deras mål har varit ett framtida kommunistiskt lyckorike och om det behövts för att nå det målet så har inget hindrat Stalin från att döda några tiotals miljoner rikebönder. Inget hindrade heller marxist-leninisten Stalin att ingå förbund med ondskans representant på jorden, Adolf Hitler. Revolutionen är ingen tebjudning, sa Leon Trotskij.

Jag har svårt att föreställa mig att PK-isterna, å andra sidan, skulle kunna göra avkall på sin förmenta godhet. Godheten är deras existensberättigande. Godhet visar man genom att hata dem man definierat som onda. Hellre får nationen gå under än de slutar putsa på sitt godhetsmonument. Kanske har jag fel, men när man ser med vilken ångest de försöker låtsas att sverigedemokrater inte finns så inser man att det för PK-isterna finns saker som är heligare än att få ihop en fungerande regering som kan ta itu med Sveriges problem.