Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Jag har två teser som jag tror samhället bör lägga på minnet. Den första är att en kvinna måste lära sig att hon inte säkert kan veta om karlen hon just träffat är kanin eller anka (men att han är någon sorts djur är själva grundtanken). Hon bör utgå från att det rör sig om en förklädd anka och därför vara på sin vakt. Si vis pacem, para bellum, som romarna så vist sa, nämligen att man bör förbereda sig för krig om man vill ha fred.

Den andra tesen gäller den känsliga situationen att samlag faktiskt inträffat och att kvinnan påstår att mannen uppfört sig som en anka – och alltså våldtagit henne – medan mannen hävdar att han är en kanin som inte gjort något som kvinnan inte hade kunnat avvärja om hon velat. Läget är oklart. Ord står mot ord. Nu hamnar saken i domstol och staten ska skipa rätt.

I det perspektivet kan man läsa stämningsansökan mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Det handlar om att kulturprofilen vid två möten med en kvinna som heter Sekretess A ska ha våldtagit henne, i båda fallen i samma lägenhet på Storskärsgatan på Gärdet i Stockholm.

Det första mötet var onsdagen den femte oktober 2011 och det andra natten mellan fredagen den andra och lördagen den tredje december 2011, alltså två månader senare.

Vid det första tillfället inträffade två sammanhängande episoder. Först ska kulturprofilen ha tvingat Sekretess A till oralsex. Han ska ha tagit ”ett kraftigt tag” i hennes nacke ”och därvid hållit fast henne samtidigt som han tryckt in sitt kön i hennes mun och hals”.

(Här vill en som inte är så erfaren gärna lägga in en undrande kommentar som gäller själva konceptet ”våldtäkt genom oralsex”. Jag började undra när den kände lebemannen Dominique Strauss-Kahn för några år sedan anklagades för att ha gjort just detta mot en hotellstäderska i New York. Kan det vara möjligt att någon man skulle våga ett sådant äventyr? frågade jag mig. Om kvinnan var aldrig så lite motvillig kunde hon ju ha bitit till och då hade DSK varit pantad. Samma eventuellt helt ovidkommande tanke slår mig i Storskärsgatsfallet. Tänkte kulturprofilen inte på faran? I så fall, varför inte? Fantasilös, eller?)

Efter denna inledande övning övergick kulturprofilen till att genomföra ”ett vaginalt samlag” med Sekretess A. Sekretess A befann sig då i ett ”hjälplöst tillstånd” och saknade ”förmåga att värja sig” på grund av att hon ”känt allvarlig rädsla” till följd av kulturprofilens föregående ”våldsamma beteende” (troligen avses det kraftiga taget i Sekretess As nacke).

Två månader efter denna händelse återvänder Sekretess A således till Storskärsgatan och lägger sig att sova där. Då genomför kulturprofilen ett nytt samlag ”varvid han otillbörligen utnyttjat att hon på grund av sömn befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd”. Presumtionen är att kvinnor inte vaknar när de blir antastade. Det står inget om att hon vore redlöst berusad eller motsvarande.

Kulturprofilen har alltså vid det första tillfället i oktober avslöjat sig som en klar anka. Varför utsätter sig då Sekretess A för en ny prövning i december? Tror hon att kulturprofilen förvandlats till kanin? Vems är förresten lägenheten på Storskärsgatan? Sekretess As? Hade hon i så fall gett kulturprofilen nyckel att ta sig in medan hon sov? Eller tillhörde lägenheten kulturprofilen eller Svenska Akademien? Fattade inte Sekretess A i så fall vad hon gjorde? Eller var det något annat som drog henne till kulturprofilen, någon personlig fördel kanske, som gjorde att hennes naturliga varningssignaler kopplades bort?

Jag tycker att det är något djupt oroande över hela detta spel och med spel menar jag #metoo-kampanjen och dess efterbörd. Tidigare fanns ett slags maktbalans mellan könen. Kvinnorna hade lärt sig av sina mammor vad det handlade om och kunde slå tillbaka mot karlars närmanden och om karlarna var kaniner drog de sig tillbaka. Om karlarna i stället var ankor så kunde kvinnorna, åtminstone i teorin, mobilisera statens stöd och få våldtäktsmännen straffade. Men nu flyttar kvinnorna – en del kvinnor! – fram positionerna i kriget mellan könen och vill kunna få statens hjälp att nita till också kaniner som de kanske haft upprepade seanser med men efter något årtionde efter avslutad affär kanske fått ett horn i sidan till.

Varför skulle kvinnorna få statens hjälp att straffa en karl bara för att de själva valt att inte använda det självförsvar som står dem till buds och är fullt tillräckligt för att hålla kaniner stången?

PS Det hela får mig att tänka på en anekdot. Ni som är känsliga ska inte läsa följande.

En djurtämjare på cirkus kommer in på arenan med en levande krokodil i koppel för att göra sitt nummer. Efter trumvirvlarna och under publikens andlösa uppmärksamhet har han oralsex med krokodilen. Efter femton sekunder klubbar han krokodilen i skallen så att den släpper greppet.

– Jag lovar tusen kronor till den i publiken som törs göra om det tricket, utmanar djurtämjaren publiken.

Det är tyst en stund och sedan träder en liten gumma in på arenan och anmäler sig.

– Va? säger djurtämjaren. Hur ska det gå till?

– Det går nog bra, svarar gumman, bara herr djurtämjaren inte slår mig så hårt i huvudet med klubban.