”Italienare”, säger vi och ler menande, ”är som de är, och Italien klarar sig alltid.”

Snack. Det är romantiska vanföreställningar. Den finlandssvenske konstnären Henrik Tikkanens ord är sannare än någonsin: ”Det är inte tornet i Pisa som lutar, det är Italien som kommit på sned.”

Basta!

Alla bedåras vi av Italien, dess högljudda charm, dess konst och mat och inbillar oss att italienarna alltid kommer ner på fötterna.

Det gör dom inte. Inte nu, när landet befinner sig i en parlamentarisk kris. Inte heller i historien. Bara i undantagsfall har det gått Italien väl.

Italien grundades 1861 och var sedan genom årtiondena mycket fattigt. Det bytte sida mitt under första världskriget, övergav Österrike / Tyskland och anslöt sig till ententen (Storbritannien / Frankrike). Det blev en segermakt men demokratin skakades strax av politiska oroligheter, ekonomiska problem och nationalism. Ex-socialisten Benito Mussolinis fasciströrelse stod för sociala krav och italienska drömmar om besittningar i Afrika.

Mussolini grep makten 1922 (alltså tio år innan Hitler gjorde samma sak i Tyskland). Det var inte lyckliga år för Italien. Det krigade i andra världskriget på Hitler sida. När Mussolini sparkats anslöt det sig – än en gång – till den segrande motståndarsidan, de allierade. Mussolini hängdes i en lyktstolpe i april 1945 vid Como.

Att än en gång rädda sig över till segrarsidan gjorde inte landet rikare. Italien, som av CIA, räddats undan ett kommunistiskt maktövertagande, var fortfarande under femtiotalet fattigt som att land i tredje världen.

Från 1947 till slutet av 1980-talet var Italien ett fungerande demokratiskt land. Men de dominerande kristdemokraterna lät hela det politiska systemet korrumperas. Alla skodde sig. Det var då som Orson Welles sa: ”Italien består av 50 miljoner skådespelare. De sämsta står på scenen.”

Jag hade en kollega, Anders Ehnmark, som tog över Expressens korrespondentskap för sin tidning i Rom. Han frågade sin företrädare: ”Och var har du arkivet…?” Den eminente företrädaren Gunnar Nilsson pekade på tre mappar: Påven. Maffian. Sophia Loren. ”Det är vad som behövs.”

Men samtidigt hade en väldig bygg-boom dragit igång. På 70-talet kokade Italien av industriell aktivitet. Tre miljoner små och medelstora företag drog igång. Det syddes slipsar. Det tillverkades kylskåp och tvättmaskiner. Fiat rullade. Italien tog sin plats som Europas tredje största ekonomi, större än Storbritannien, mindre bara än Tysklands och Frankrikes.

Det jobbades. Det skattesmets. Italien dansade och log. Men statsskulden växte till nästan oöverblickbara 132 procent. Mellan det ordentliga och innovativa norr (främst Piemonte, Lombardiet, Emiglia-Romagna och Veneto) och halvan söder om Rom växer klyftorna i levnadsstandard.

I tjugo år har tillväxten var otillfredsställande, i snitt 0,3 procent per år. Efter två förlorade decennier ligger arbetslösheten på 11 procent, för ungdomar på 25. Kreditvärdigheten har av Moody nedgraderats.

”Italien klarar sig alltid” klingar ihåligt. Det var bara 70- och 80-talen som stod för ett italienskt under. Berlusconi-åren stod för politisk stabilitet men väckte löje i omvärlden.

Jag bilade för några månader sedan genom Italien och 20 mil söder om Rom suckade jag: ”… och nu är jag framme i Calcutta …” (det stod Napoli på stadsskylten).

Krisen syns inte i de norditalienska städerna. Elegansen och livsnjutandet är påtagligt. Men sanningen är: Italien är på dekis.

I tre månader var landet utan regering tills en absurd koalition bildades och kunde se sina ministrar sväras in i fredags. Resultatet bäddar för kaos.

Italienarna har gemensamt drabbats av en politisk variant av Stockholmssyndromet: De gillar dem som kapat dem.

Största partiet är Femstjärnerörelsen, populister på yttersta vänsterkanten med bas huvudsakligen i södra Italien. Partiet vill – i ett land med brist i statskassan – införa en medborgarlön om 8 000 kr i månaden per person. Redan tanken får det skälva i hela eurozonen.

Näst största partiet är Lega, populister på yttersta högerkanten med sin bas i Norditalien. Partiet vill att regeringen ska slänga ut 500 000 invandrare – och sedan fixar sig allt.

Partierna är varandras motpoler och ense bara i sin vurm för Putin och Ryssland.

Den traditionella vänstern är bortsopad, den traditionella högern reducerad.

Den brittiske förre utrikesministern Lord Hague har fattat någonting, när han nyligen sa: ”I Storbritannien är det svårt ett regera. I Italien är det meningslöst.”

Den italienske presidenten, normalt nästan maktlös, som kallar in regeringsbildarna men också enligt landets konstitution har rätten – och plikten – att förkasta föreslagna ministrar underkände ekonomiministern därför att dennes program strider mot Italiens skriftliga EU-överenskommelser.

Akut kris. Nya försök som alltså resulterat i en ”godkänd” regering. Alternativet hade varit ett nyval i vilket populisterna sannolikt ytterligare stärkt sin ställning.

Ett land, som var en av sex grundare till EU, är nu inte främmande för tanken på ett Italexit. Veckorna av regeringsbildande har förstärkt det populistiska motståndet, ungefär som i Grekland för några år sedan: Allt är tyskarnas fel och EU kör över demokratin.

Tyskarna tar inte den italienska hätskheten utan att svara. Tidskriften Der Spiegel säger: ”Vanliga tiggare visar i alla fall tacksamhet mot givare.”

På det kan en italofil svara med ett italienskt ordspråk: ”Akta dig för en man som ingenting har att förlora.”