Om det inte är grundfelet själv jag ser så är det i varje fall en metastas av grundfelet. Detta fel uppenbaras så tydligt i Svenska Akademiens självskapade olycka, nämligen att ledamöterna under många år struntat i regelverket. Jag skrev om det den tionde april.

Jag påpekade att krisen inte hade blivit ett faktum om ledamöterna följt sina stadgar. Av stadgarna framgår att ledamöterna har närvaroplikt och att de bör uteslutas om de skolkar. De första två ledamöter som skolkat i flera år borde ha uteslutits för länge sedan och nya ledamöter valts i deras ställe. De tre som nyligen avvek borde genast ha uteslutits, vilket kunde ha skett fram till igår, den 13 april, då två ytterligare ledamöter hoppade av och elva ledamöter återstod.

Med dessa senaste avhopp är Akademien, till följd av sin senfärdighet, inte längre beslutsgill eftersom det för uteslutning och nyval krävs minst tolv ledamöter. Vad bör då ske? Det är återigen bara att följa regelverket. Men innan jag avslöjar den rätta lösningen, som för övrigt kanske redan är på gång, så vill jag passa på att säga något lite mer om det fel som ligger i att Sverige i största allmänhet struntar i regelverken.

Det här är ett allmänt, samhällsupplösande oskick som manifesterar sig i stort som i smått. I smått som till exempel att cyklister använder trottoarerna som vägbana och att skolan verkar ta lätt på rättstavningsreglerna (vilket Gustaf III inte hade tyckt vara något smått; det var ju just för att få ordning på språket som han stiftade Akademien). I stort som att ingen verkar bry sig om Transportstyrelsens regelbrott, att regeringen kör över lagrådet och skriver skräddarsydda speciallagar för att tillåta 9 000 ”ensamkommande flyktingbarn” få stanna i Sverige på tvärs mot existerande regler, att (återigen) Akademiens ledamöter tjattrar som en apskock till press och alla andra som vill lyssna trots att paragraf 48 i stadgarna förbjuder ledamot att tala till utomstående om Akademiens angelägenheter och paragraf 47 stadgar att om Akademien blir tillställd frågor eller kritik av utomstående så är det bara en särskilt befullmäktigad ledamot som får yttra sig.

Men nu har Svenska Akademien alltså lyckats lamslå sig själv. Turligt nog föranstaltade Gustaf III om en räddare i nöden, nämligen hans efterträdare på Sveriges tron, vilket framgår av Konungens Bref om Akademiens inrättning: Svenska Akademien, den Vi nu, så för Oss som ock för Våra Efterträdare på Svenska Thronen, tage under Vårt särdeles hägn och beskydd.

Konungen säger också att han – och, underförstått, hans efterföljare – kommer att ta synnerligen illa upp om Akademien strular till det för sig: om något vidrigt Dess Medlemmar, såsom Ledamöter af denna Akademi, händer och vederfares, det med högsta onåd anse och upptaga.

Rent praktiskt, här och nu, betyder detta att Hans Majestät Carl XVI Gustaf bör påminna sig att Gustaf III särskilt underströk att Akademiens stadgar ”skola hållas uti obrottslig helgd” och därför säkerställa att de återstående ledamöterna verkligen undertecknat stadgarna enligt regelverket: hvar och en af denna Akademis Ledamöter nu och hädanefter, vid deras inträde i Akademien, skola egenhändigt undertecknas.

Kungen bör därför kalla de återstående elva ledamöterna till sig och visa dem, utan att det märks utåt, sin särskilda onåd, kontrollera att de undertecknat stadgarna, och därefter tillsammans med de elva utesluta de sju skolkarna och välja efterträdare.

Därefter presenteras de nya ledamöterna offentligt och lugnet är återupprättat.