Patrik Engellau skrev den andra augusti förra året i artikeln ”Unga kvinnor” om ett samtal med en grupp 30-åriga damer, vilka hade en positiv syn på massinvandringen. Han fann att deras huvudskäl för detta syntes vara tre: 1) att vara född i Sverige är att ha dragit högsta vinsten i födelselandslotteriet, 2) de, och ej heller någon annan svenskfödd, har gjort något för att förtjäna denna superjackpot, samt 3) därför har vi lyckligt lottade en skuld till andra folk som inte haft samma tur.

Slutsatsen var alltså att den svenska befolkningen, på grund av någon tacksamhetsskuld, bör/måste ta emot invandrare. Hans argumentation att punkterna 2 och 3 inte alls var sanna godtogs inte av damerna.

Artikeln kommenterades av ett stort antal läsare med ibland mycket värdefulla synpunkter. Men artikeln pekade på ett vanligt tänkesätt som absolut inte bara används av yngre kvinnor. Argumentationen är vanligare än vi tror och förtjänar ytterligare uppmärksamhet och belysning.
Att bortse från klara fakta är en egenskap hos kulturmarxismen och jag vill hävda att kvinnornas skäl huvudsakligen är ett utslag av den ideologin. I min nya bok VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! om välfärdsstaten beskriver jag den kulturmarxistiska inställningen så här:

Det finns ingen saklig grund för att någon är bättre än någon annan, och därför är en persons framgång i grunden bara ett utslag av orättvisa, och ju större framgång, desto större orättvisa. Allt beror på personernas miljö, tillfälligheter och dylikt och ”tyvärr” finns skillnader i dessa. Den person som inte lyckas är blott ett offer för bland annat sin omgivning och uppväxt, och ju större misslyckande han visar, desto mera är han ett offer. Och om vi andra gjort något framgångsrikt jämfört med andra, är dessa orättvisor orsaken.

Argumentet 2) ovan bemöttes redan i Engellaus artikel så låt mig till det bara tillägga att våra förfäder och föräldrar (jag är 40-talist), som skapade det välmående Sverige, just avsåg och ville 1) ha barn och 2) att deras barn skulle ha hög levnadsstandard. Det var deras gåva till oss. De gav oss den fritt, och det finns därför ingen som helst skuld förknippad med vår situation idag. Att vi eventuellt inte gjorde något för den (vilket heller inte är sant!) är likgiltigt; deras
val är avgörande. Om vi har en skuld gäller den till våra föräldrar, och skulden innebär främst att verkligen respektera och skydda deras gåva, som är vår. Att tanklöst ge bort frukterna av deras liv och ansträngningar till främlingar – såsom vid massinvandring – är att spotta på gåvan och håna givarna.

Argument 3) bygger på kulturmarxismens offer-förtryckarmodell. Ett huvudinnehåll i offer-förtryckarmodellen är, att de starkare (här västländerna) är förtryckare som håller nere, utnyttjar och skadar den svaga parten (här utvecklingsländerna) som blir offer. Förtryckaren får därigenom en skuld till offret. De unga kvinnornas inställning är bara en mildare variant (de ignorerar resonemanget om förtryckare och offer) och talar bara om en skuld de välbeställda har till de fattiga. De naiva och lättpåverkade damerna hasplar ur sig läxan som kulturmarxisterna serverar.

Sverige och svenskarna har i verkligheten ingen skuld till världen. Till ganska nyligen fick vi kämpa för ett ytterst magert uppehälle här uppe i norr. Vi gavs inga fördelar. För vår utveckling krävdes kunskap och en viss kultur, som ledde till en viss syn på människan och ett politiskt system, som sedan möjliggjorde ett rättssystem med vissa egenskaper, som säkrade en fri ekonomi, vilket ledde till dagens framgångar.

Tredje världen har gjort ett antal felaktiga politiska val vilket hindrat dessa länders utveckling. Kina är kanske det tydligaste exemplet på en civilisation, som tidigt visade på framsteg, men sedan på grund av sitt politiska system spårade ur.

Sydkorea hade länge förtryckts av Kina och Japan, men valde under efterkrigstiden att bli en av de fyra asiatiska tigrarna genom att acceptera marknadsekonomi uppbackat av ett rättssystem, som säkrade ekonomisk frihet. Det förde Sydkorea snabbt från hopplös fattigdom till ett vibrerande och allt rikare samhälle med möjligheter för många. Och på vägen orsakade de nya ekonomiska och samhälleliga realiteterna en politisk förändring till demokrati.

De afrikanska staterna valde efter kolonialismens avveckling vanligen de sämsta politiska idéerna från Väst, därför de passade de nya eliternas politiska program. Marxismen gjorde då intåg i många länder. En hård politisk och ekonomisk kontroll med motsvarande rättssystem medförde att ekonomisk utveckling inte skedde eller gick mycket sakta. Det är nu grunden för underutvecklingen. Dessa länder har haft gott om tid – precis som Sydkorea – att utvecklas, men de har lagt krokben för sig själva genom att hindra ett fritt näringsliv att blomstra.

Ingen svensk har någon skuld till dessa länder. Om vi väljer att hjälpa dem är det av andra skäl.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter forskning vid EFI/HHS arbetade han i industrin i Sverige och utlandet och startade sedan ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.