Jobbade en gång på ett högstadium i Göteborg. Bland annat minns jag en tanig 14-åring, som var mycket begåvad men använde all sin intelligens, kreativitet och fantasi till att håna och förödmjuka sina lärare.

En gång, efter en lektion – där han tillsammans med några (mindre intelligenta) kompisar, systematiskt saboterat min undervisning i 40 minuter – ställer han frågan:

”Varför slår du oss inte?”

Det lät nästan som en anklagelse. Jag medger att jag tyckte idén lät lockande, men skolaga förbjöds i Sverige redan för 60 år sen och jag skulle nog få svårt att förklara det för rektorn. Kanske även föräldrarna skulle ställa till problem, så jag ryckte på axlarna. Han verkade förstå problemet, men tillade:

”När jag bodde i Iran och gick i skola där, då fick jag massor av stryk.” —- ”Det var mycket bättre.”

Jag tänker på episoden när jag ser löpsedlar om invandrargäng som bränner sina förorter och trakasserar räddningstjänsten. Vi tror att de vill ha fritidsgårdar, men i själva verket skriker de anklagande: VARFÖR SLÅR NI OSS INTE!

Det finns en motsägelsefull njutning i att ställa till skada och orsaka lidande, som de flesta pojkar någon gång kommit i kontakt med. Det är inte ondska, men kan utvecklas till ondska om man inte lär sig hantera det. Jag tror samma tendens finns hos flickor, men mer
omedvetet. Eller för att tala psykologispråk: Pojkar har närmare förbindelse med sin ”skugga”.

Just därför tror jag kvinnor är dåliga på att uppfostra män. Det finns skäl till att militärtjänsten fram till nu, inte varit genuscertifierad. Och det finns skäl till varför Alice Bah Kunhke och Mona Sahlin (oaktat deras politiska kvaliteter) inte var särskilt framgångsrika i att förebygga våldsbejakande extremism.

Vad feministerna inte förstår är att kriminella ungdomar behöver bekräftelse, på riktigt. Inte enligt en psykologisk mall som säger att alla i grunden är missförstådda barn, utan som de rötägg de är. Jag har svårt att tro att man känner sig ”bekräftad” om man först bränner en bil, och sen blir bjuden på fika. Jag tror inte man känner sig ”sedd för den man är” ifall man rånar en svenne, och därefter får betalt av staten för att inte göra om det? Överdriven välvilja skapar förakt, inte lojalitet. En av samhällets funktioner är att hjälpa, en annan är att skrämmas.

Som min 14-årige elev noterat. Sverige och Iran är ganska olika. Båda tillämpar nolltolerans mot våld i skolan, men i Iran gäller nolltoleransen barnen. Lärarna däremot verkar ha ganska fria händer att skapa disciplin. I Sverige gäller nolltoleransen för lärarna. Barn kan utöva hot, våld och till och med sexuella övergrepp utan åtgärd, men en lärare får inte klå upp en 14-åring, trots att han förtjänat det och själv tycker det är rättvist.

Samma princip gäller utanför skolan. Kriminella gäng är en ”naturlig” del i mångkulturen, medan poliser som använder våld (vilket är deras jobb) möts med misstro och granskas i detalj. Våldtäkter begångna av unga män har blivit så vanliga att media
knappt bryr sig, medan ett bagatellartat snedsteg av en politiker blir en löpsedel.

Någon tycks ha vänt upp och ner på hierarkierna i Sverige. Våra auktoriteter befinner sig plötsligt längst ner i hackordningen, men förväntas ändå fortsätta utöva sin auktoritet – vilket är ungefär lika utsiktslöst som att försöka hålla ordning i min högstadieklass.

Jag misstänker att vi målat in oss så långt i det feministiska hörnet, att till och med en totalitär stat som Iran kan ha något att lära oss.