Det här med att staten och dess våldsapparat, i första hand polisen, i hög grad förlorat kontrollen över delar, små delar visserligen, av det svenska territoriet är en helt ny grej för Sverige. Vi har ingen aning om hur det kommer att utvecklas. Osäkerheten är desto större som något liknande knappast inträffat i de andra länder som vi brukar jämföra oss med. Bråken i Nordirland och i Baskien hade, tror jag i alla fall, helt annan karaktär eftersom statens motståndare i de fallen var politiska rörelser snarare än rent kriminella. Till exempel hade den engelska staten i fallet Nordirland någon att förhandla och komma till en uppgörelse med vilket knappast är för handen i Hallunda.

Motsättningen, som den uppfattas idag, står mellan å ena sidan ”kriminella ligor” och ”gängbrottslighet” och ”klaner” i no go-zonerna och å den andra den statliga våldsapparaten. Statsministern har sagt att kampen mot denna brottslighet är politikens prio ett eller kanske två, Jimmie Åkesson har förklarat ”krig” mot brottsligheten och vill skicka in militär i utanförskapsområdena, justitieminister Morgan Johansson säger att det inte behövs militär eftersom polisen har alla resurser som behövs. Den svenska staten står alltså, verkar det, redo för en uppgörelse i syfte att rensa upp och återupprätta statlig kontroll över hela Sverige.

Min gissning, framförd exempelvis här, är att det inte blir någon uppgörelse eftersom det skulle bli för farligt. Min uppfattning grundas på vad jag lärt mig om situationen i Brasilien som är det enda rimligt likartade studieexemplet jag kan komma på. För den som vill kasta sig huvudstupa in i ämnet kan jag rekommendera en titt på den brasilianska filmen Tropa de Elite från 2007, textad på engelska, som visar hur det i verkligheten går till när polisen ska rensa upp bland kriminella gäng. (Ganska trög film, snabbspolning här och där rekommenderas. En belysande scen är när några haschrökande överklasstudenter buar ut polisen för brutalitet och inkompetens.)

Det finns ytterligare en betydelsefull sak att lära av Brasilien som inte förekommit, vad jag vet, i andra länder men som med viss sannolikhet skulle kunna utvecklas i svenska utanförskapsområden, nämligen vad som på portugisiska kallas miliser (milicias).

Mot slutet av förra århundradet utvecklades i Brasilien ett läge som påminner om dagens svenska, nämligen att brottsligheten tog över vissa områden som i praktiken övergivits av staten. Det intressanta är vad som hände då. Man kunde tro att de kriminella ligorna skulle etablera total kontroll. Det gjorde de också, men eftersom de ständigt stred med varandra blev livet outhärdligt för de boende och ett nytt samhälleligt fenomen bildades, nämligen miliser.

Miliserna var ursprungligen till medborgarnas skydd mot de kriminella ligornas kaos, ett slags reservstat. Miliserna var medborgargarden förstärkta med riktiga poliser, brandmän och andra som hade medverkan i miliserna som extraknäck. De knäckte knarkligornas våldsmonopol. Miliserna åtnjöt stöd från de skötsamma boende i utanförskapsområdena. Det förekom till och med att politiker rekryterades ur miliserna. Miliserna kallade sig för saker som ”Rättvisefronten”, skaffade militärliknande emblem till sina uniformer och fick ledare med namn som ”Batman”.

Men gradvis ändrade miliserna karaktär. När de skaffat sig kontroll över ett område kunde de exempelvis med våld förbjuda andra politiska kandidater än sina egna. De övertog en del offentlig service, till exempel vatten-, el-, gas- och internetförsörjning (vilket troligtvis i själva verket betydde att de tog betalt för att inte stänga av leveranserna). Gradvis övergick de från att skydda medborgarna till att suga ut dem. Så började de ta betalt för det beskydd de gav medborgarna och att märka de betalande medborgarnas hus (och troligen själva göra inbrott i de omärkta). De kunde till och med döda en och annan medborgare som vägrade betala för att statuera exempel.

Miliserna blev helt enkelt maffia. Sedan något tiotal år har de brasilianska statsmakterna bestämt sig för att återta kontrollen över territoriet, vilket numera blivit etter svårare eftersom kampen inte längre bara gäller drogligor utan även maffiamiliser. Naturligtvis leder detta till förvirrade situationer, till exempel när en reguljär polis som extraknäcker hos en milis ska genomföra polisaktioner mot just denna milis. Polisen kan inte lita på sina kollegor. Tilliten försvinner, alla inblandade tänker bara på sig själva och korruptionen frodas.

För hederliga boende i de brasilianska utanförskapsområdena blir livet fullt av svårigheter. Så här vittnade en boende. Han menade att milisen trots allt var ”ett nödvändigt ont”:

De ”mänskliga rättigheterna” gör att en kriminell måste behandlas med respekt. En polis som skjuter mot en tjuv får räkna med att stå till svars. Därför föredrar polisen att inte lägga sig i vilket gör att det uppstår grupper som försvarar befolkningen och gör det smutsiga arbetet. Det handlar om ett parallellt rättsväsende. Jag vet att det är fel, men det är det enda som återstår för oss.

Brasilien är numera mer än någonsin en soppa och denna utveckling har gått ganska fort om jag fattat rätt. Jag vet inte om exempelvis Rio de Janeiro ligger tio eller tjugo år framför Sverige. Sverige kanske aldrig hamnar där Rio ligger idag. Men det är nog klokt att tänka ett steg till även om man blir anklagad för att måla fan på väggen. Tänk på Murphys lag: Om det kan gå åt pipan så kommer det förr eller senare att göra det.

För Sverige idag tror jag slutsatsen är att vi har mer bråttom än vi tror. Monstret måste strypas i sin linda (om du tål en vågad mix av metaforer).