Förlåt om jag tjatar om det här med att Leif Östling blev petad som ordförande i organisationen Svenskt Näringsliv för att han undrade vad en skattebetalare egentligen får för sina inbetalningar. Vi kan strunta i formalia som att han använde ett svärord i sammanhanget – ”vad fan får man för pengarna” eller något ditåt – ty ordval spelar egentligen ingen roll. Ingen ska försöka inbilla mig att han blev petad från sin betydelsefulla post för att han sa ”fan”. Nej, han blev avsatt för att han vågade ifrågasätta politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Jag har forskat lite i det sedan sist och jag är nu övertygad om att de krafter som motade bort Leif Östling var de företag inom organisationen Svenskt Näringsliv som ingår i det välfärdsindustriella komplexet.

Låt mig repetera några teser jag tidigare framfört och som då var mer lösa idéer och utkast men som för var dag känns allt stabilare som förklaringar till vad som sker i vårt samhälle. Stabilare och, tyvärr, läskigare.

USAs president Dwight Eisenhower sa år 1961 i sin ”farewell address” till det amerikanska folket att det fanns en viktig men nästan oupptäckt maktfaktor som försökte styra amerikansk politik och amerikanskt tänkande, nämligen det militärindustriella komplexet. Det bestod av militären själv, en del av politikerna och den privata försvarsindustrin. Alla dessa hade egenintresse av att det amerikanska folket oroade sig för krig och därför ville betala mer till komplexet. (Han sa inte att man inte ska oroa sig för krig, bara att de som tjänar på oron inte ska få bestämma politiken.)

När Eisenhower sa detta för mer än femtio år sedan kostade det militärindustriella komplexet i USA nio BNP-procent. Nio BNP-procent räckte till att bygga upp en maktfaktor som USAs avgående president – en gammal general – fann så anmärkningsvärd att han ägnade hela sitt avskedstal till att peka ut det och varna för det.

I Sverige har vi ett motsvarande välfärdsindustriellt komplex. Det består av politikerna, den statliga välfärdsapparaten och, sedan några årtionden, en privat välfärdsindustri som inte vill gynna sig genom krig och försvar, som hos den amerikanska förlagan, utan i stället gynna sig genom produktion av välfärdstjänster, och som hos oss inte tar nio BNP-procent utan snarare runt 40. Om Eisenhower fann anledning att varna för någon som tar nio BNP-procent, hur mycket mer skulle han då inte finna anledning att varna för någon som tar 40?

I USA på Eisenhowers tid var besten under kontroll. Militären var visserligen militären och försvarsindustrin var försvarsindustrin, men alla politiker var inte deras försvurna. I Sverige idag är det inte så. Det finns visserligen politiker som inte anpassar sig helt efter det välfärdsindustriella komplexets tänkande och ambitioner, men eftersom politiker i Sverige, till skillnad från i USA, helt förväntas lyda sina ledare blir oppositionella svenska politiker, vilket parti de än tillhör, ensamma, ropande röster i öknen.

Fram till i början av 1990-talet var det svenska välfärdsindustriella komplexet inget välfärdsindustriellt komplex utan bara ett välfärdskomplex. Det fanns bara offentliga aktörer. Den så kallade privata sektorn, Sveriges företag, var inte inblandad annat än som skattebetalare. De gillade inte att betala. Därför var de svenska företagens centralorganisation, Sveriges Arbetsgivareförening, SAF, en svuren och uttalad fiende till den offentliga sektorns expansion.

Men i början av 1990-talet inleddes en ny era (och jag var medskyldig genom att på olika sätt agitera för nyordningen) där privata företag inbjöds att tjäna pengar på att som underleverantörer till stat och kommun producera välfärdstjänster, till exempel sjukvård och äldreomsorg. Därmed blev välfärdskomplexet ett välfärdsindustriellt komplex precis analogt med det amerikanska militärindustriella komplexet.

Det är nästan löjligt hur väl verkligheten ibland följer teorins förutsägelser. Om någon för tjugo år sedan hade sagt till mig att SAF snart kommer att 1) omvandla sig till något mindre skattebetalarorienterat och döpa om sig till exempelvis Svenskt Näringsliv, 2) sluta klaga på skatterna, 3) skaffa sig en VD som kallar staten för ”samhället”, 4) låta framföra att invandringen, som gynnar det välfärdsindustriella komplexet på skattebetalarnas bekostnad, är en lysande affär för Sverige och sedan 5) sparka en ordförande som undrar vad han får för skatten – då hade jag inte trott det.

Men jag lär mig. Jag tror till exempel att jag lärt mig att den sista välorganiserade och mäktiga motvikten mot ett totaldominerande politikervälde – den gamla arbetsgivareföreningen SAF – nu inte längre har någon motsvarighet. Även det svenska näringslivet – i varje fall dess huvudorganisation – har blivit så beroende av sin position inom det välfärdsindustriella komplexet att det inte tål att någon av de egna undrar vad han får för de pengar han betalar i skatt.