Dominerar särintresset eller folket?

Patrik Engellau

Nyligen diskuterade jag med mig själv om den mest sannolika framtiden för Sverige är att politikerväldet kör nationen vidare utför stupet tills vi kraschar eller om politikerna kommer att nyktra till och lyssna på medborgarnas nödrop och vidta de åtgärder som behövs. Frågan är, menade jag, om Sverige är tillräckligt demokratiskt för att landet ska kunna mobilisera ett ledarskap som inte bara ser till sina egna intressen, utan även till folkets.

Jag brukar påstå att det svenska politikerväldet styr över och styrs av det välfärdsindustriella komplexet, ett miljonhövdat särintresse vars egennyttiga, PK-istiska värdegrundsideologi kontrollerar allt officiellt tänkande i nationen till den grad att den som framför avvikande synsätt bankas i skallen och kallas brunråtta eller motsvarande.

För mer än två år sedan skrev jag att jag inte visste om det var folket eller välfärdsindustrin som hade det största inflytandet över politiken. Det är samma fråga som jag nyligen ånyo ställde mig. I juli 2015 skrev jag att vi är illa ute om jag har rätt i min förmodan att politiken styrs av detta särintresse:

Särintressen måste nämligen tvingas att böja sig. På eget bevåg ger de sig aldrig. Se på det franska kunga- och adelsväldet före revolutionen. Se på det kinesiska kommunistpartiet idag. Se på Ghaddafi. Se på det östtyska kommunistväldet före Berlinmurens fall. Särintressen som fått klorna i makten – adel, kommunistpartier, dominerande klaner eller starka organisationssystem som liksom det svenska välfärdsindustriella komplexet kontrollerar uppemot 40 procent av BNP – brukar inte vilja låta sig besväras av en tredskande folkvilja.

Man kunde kanske tro att välfärdsindustrin frivilligt skulle kunna ta ett steg tillbaka och lägga band på sin ambition att importera klienter. Men jag tror inte det. Den skulle i så fall göra avkall på själva affärsidén, nämligen att få stadigt ökande statsanslag genom att framställa den svenska staten som världens godaste. Om den humanitära stormakten drar sig tillbaka i en fråga som denna har den ifrågasatt sig själv. Implicit skulle den erkänna att den gjort fel, att dess bedömningar varit misslyckade för nationen. Det går inte. Den måste vandra vidare på den inslagna vägen.

Likväl skrev jag då, för lite mer än två år sedan, att jag kanske trodde att demokratin ändå skulle vara starkare än särintresset. Men tiden går.

Någon vändning har inte inträffat. Utförslöpan fortsätter. När no go-zonerna blir fler och polisen inte ens undersöker våldtäktsfall med kända förövare så anar man avgrunden, särskilt som det inte kan skönjas tecken på vändning eller tillnyktring. Det vi ser är inte slutet på början, det är inte ens början på början.

Bara för att du inte ska ha för stora förhoppningar på demokratin kan jag nämna några saker som jag tror omedelbart måste inledas. Jag pekar på dessa ärenden för att du ska se hur långt borta de ligger från politikerväldets dagordning.

Två åtgärder kan snabbt och enkelt genomföras eftersom de bara handlar om förändringar av regelverket. Den första är att ta bort allt om att Sverige ska vara multikulturellt. En viss eftersläpning blir det förstås eftersom en del formuleringar bör ändras i grundlagen, men sakmässigt kan upphävandet börja gälla direkt till exempel vad anbelangar bidrag till etniska organisationer. Den andra åtgärden är migrationsstopp även avseende anhöriga. Det skulle nog bli en del bråk med EU, som dock kunde lösas efter förhandlingar.

Sedan kommer tre åtgärder som noggrant, men skyndsamt, behöver förberedas och genomföras. För det första måste Sverige organisera upp deportationsverksamheten så att folk som nekas asyl kan återbördas till sina hemländer eller, om hemländerna vägrar, någon annan stans. För det andra behöver statens våldsmonopol återupprättas över no go-zonerna. Det är ingen tebjudning, som Trotskij påstås ha sagt om revolutioner. Sveriges våldsmakt måste återta och stadigt besätta territorium som fallit i antagonisters händer och man kan inte räkna med annat än att antagonisterna tänker försvara sig. För det tredje måste en genomtänkt integrationspolitik utarbetas och sättas i verket. Denna uppgift är inte heller någon lätt match eftersom ingen hittills vågat tänka på frågan med den tankeskärpa som behövs (vilket är skälet till att inget parti, inte ens sverigedemokraterna, har något som kommer i närheten av en rimligt detaljerad handlingsplan som har chans att fungera).

När allt det där är klart kan politikerna andas ut lite och ta itu med allt annat som de slarvat med, till exempel skolan.

Känns det som något som politikerna skulle kunna sätta på sin agenda och rentav diskutera med medborgarna inför valet? Om inte, vad tror du händer då?