I Tirana, där jag är verksam för närvarande, bor jag i en så kallad Gated Community, ett grindsamhälle. Wikipedia beskriver ett grindsamhälle som ”ett bostadsområde som är avskilt från omvärlden med någon form av tillträdskontroll för inpasserande”. Grindsamhällets yttre gräns består av staket, och områdets enda ingångsväg är bevakad av bommar och vakter. Inne på området agerar vakterna som bostadsområdets poliser.

Grindsamhällen har sitt ursprung i länder som Sydafrika och Brasilien. Redan på 1980-talet började folk i dessa länder på eget bevåg låsa in sig som en reaktion på otryggheten i samhället och den växande våldsbrottslighet. Näst i tur var USA där grindsamhällen blivit en självklar del av den amerikanska drömmen. Ett säkert bevis på individuell framgång. Det är inte långsökt att inbilla sig att grindsamhällen växer fram främst i länder med höga inkomstskillnader, otrygghet och fattigdom.

Min instängda gemenskap ligger vackert på en höjd, med utsikt över den albanska huvudstaden och det alltid gröna Dajtberget i öster. Området består av cirka 2 000 själar. Här finns allt som man behöver för att leva väl, och lite till. Snabbköp, bageri à la Provence, swimmingpool, gym, caféer, restauranger, kemtvätt, organiserad sophämtning, apotek, lekplatser, och regelbundet underhåll av grönytor, blommor och olivträd skapar en hemtrevlig och trygg bykänsla bortom den hårda verkligheten nere i staden.

Förutom strävan efter fysisk säkerhet, förmodar jag att de som bor i mitt albanska grindsamhälle har en rad andra gemensamma nämnare. Ekonomiskt måste de komma från den övre medelklassen annars skulle de inte ha råd att bo där. Utifrån deras vanor och beteende verkar de förenas kring vissa värderingar. Antalet golden retrieverhundar är till exempel ovanligt högt på området.

Häromdagen hade pojkar från bygden klippt sönder staketet, smugit in och ställt till det på grindsamhällets lekplats. Det tog inte fem minuter innan vakter, ansvariga för den inre ordningen på området, sparkade ut dem och underhållspersonal var på plats och reparerade staketet. Att försvara den yttre gränsen är en grundförutsättning för att grindsamhället skall upprätthålla friden inne på området. I sin tur är den inre tryggheten en grundpelare i grindsamhällets affärsmodell och existens.

Tycka vad man vill om det så verkar grindsamhällen vara en naturlig och eftersökt bostadsform i samhällen med höga inkomstklyftor, bristande offentlig sektor, och där folk uppfattar att segregationen, brottsligheten och otryggheten ökar. I dagens Sverige är det väl få som tror att vi är ett nytt Sydafrika eller USA, men desto fler som undrar vart det svenska samhället är på väg. Att inkomstklyftorna har ökat i Sverige de senaste tio åren är väldokumenterat, och för att inse att segregationen,

brottsligheten och otryggheten ökar krävs inte mer än en titt i dagspressen.

Svenska grindsamhällen som Victoria Park i Malmö, Strandudden i Gnosjö och Poppel Park i Kungsbacka erbjuder bostadsägarna trygghet och livsstilsboende, med tillgång till tennis, parker, lekplatser och promenadstråk. Intressant nog påminner denna meny av livskvalitet mig om Björkhaga, det då nybyggda bostadsområde i Skanör där jag växte upp på 1970-talet. Här hade vi barn tillgång till offentlig fotbollsplan, tennisbanor, lekplatser, skidbacke (de snöade mer i Skåne på den tiden), cykelbanor som ledde oss hela vägen till skolan, ICA Göransson eller golfbanan, skogsmark för hundpromenader och trädklättring. Och all denna livskvalitet utan varken staket eller vakter (förutom en eller två av områdets pensionärer). På den tiden kunde familjen och civilsamhället, i samarbete med den offentliga sektorn, alltså upprätthålla en inre frid, trygghet och gemenskap.

Vad hände? Kanske har det delvis att göra med att den yttre gränsen (EUs och Sveriges) brustit likt staketet vid mitt grindsamhälle i Tirana. Men olikt de beslutsamma albanska ordningsvakterna och underhållspersonalen är vi oförmögna att hålla gränsen, vilket gör det svårare och dyrare att upprätthålla den inre friden och livskvaliteten i alla delar av landet.

Vad händer nu? Utan integration, i vilken de nyanlända anammar och uppskattar de normer, värderingar och sociala kapital på vilka vi byggt en storslagen svensk industri, en väl fungerade offentlig sektor och ett starkt civilsamhälle, så kommer segregationen att fortsätta och fördjupas. Medan vissa områden förvandlas till ghetton med hög brottslighet och otrygghet (områden som kommer att påminna om de nyanländas egna hemländer i livskvalitet), så kommer andra människor att söka sina lika, dra upp bron vid Falsterbokanalen och fina frid och trygghet åter.

Jakob Modéer är program manager och ansvarar för Swiss Entrepreneurship Program i Albanien, Bosnien-Herzegovina, Makedonien och Serbien, ett större och längre utvecklingsprojekt till stöd för entreprenörskap och startup communities i dessa länder, finansierat av schweiziska staten.