Jag skrev nyss om hur västerlandet under den långa perioden sedan andra världskriget har utgjort ett enda långt befrielseprojekt där tidigare förtryckta grupper – enkannerligen kvinnorna – har sluppit ur sin särbehandling och i stället hamnat i en tillvaro med konkurrens på lika villkor med de tidigare härskarna, alltså de vita männen. Min tes var att denna utveckling inte enbart varit behaglig för de nybefriade som i stället kräver skydd mot friheten genom exempelvis kvotering och identitetspolitik.

Det är ett sådant perspektiv, tror jag, som man med fördel kan betrakta och kanske till och med förstå muslimsk kvinnosyn och kvinnopolitik.

Om vi betraktar muslimsk kvinnosyn med den västerländska kvinnobefrielsens glasögon så ser sharia ut som rent och oförfalskat kvinnoförtryck. Men när vi nu ser exempel på europeiska motreaktioner mot kvinnornas befrielseprojekt och börjar inrätta nya slags skydd kvinnor mot frihetens utmaningar – jag skrev om särskilda kvinnovagnar på tunnelbanan i Rio de Janeiro och om ”säkra rum” för kvinnliga studenter på några av USAs förnämsta universitet – då blir vi tvungna att betrakta muslimsk kvinnosyn med lite annorlunda glasögon. Då inser vi att sharia satsar fullt ut på sådant som västerlandet endast på senare år börjat utveckla till kvinnornas beskydd som en reaktion mot det tidigare så triumferande kvinnobefrielseprojektet.

Nu kommer den stora frågan särskilt provocerande formulerad: blir det kvinnorörelsen som i sin längtan efter återupprättelsen av en skyddad tillvaro kommer att bereda vägen för en tlllbakarullning av tidigare årtiondens kvinnoemancipation?

Frågan är inte alls så gripen ur luften som det kan verka. Se bara på Feministiskt initiativ, som inte verkar kunna förmå sig till att ta avstånd från sharias kvinnoförtryck, utan i stället förenar sig med muslimska män och sådana muslimska kvinnor som väljer burkans och mannens beskydd och trygghet. Eller, för att formulera frågan lite vidare:

Har det västerländska, ursprungligen så framgångsrika, numera sjuttiofemåriga befrielseprojektet avseende kvinnors och alla andra tidigare negativt särbehandlade grupper nu kommit till vägs ände? Var det kanske till och med dömt från början? Var det en återvändsgata?

Nyligen besökte jag São Paulos konstmuseum – en jättelik, grå skokartong i glas och betong som hänger tio meter över marken i två enorma röda häftklammer av metall – och lade märke till småsaker som kan vara tillfälligheter men också gnistor i kulturreaktionens och den återkomna prydhetens präriebrand.

En skylt vid ingången till en sal med konstfotografier utfärdade en ”trigger warning” om att vissa bilder kunde vara olämpliga för barn. Det visade sig handla om foton av några ordinära nakna damer utan minsta anspråk på något sexuellt eller på annat sätt stötande. I en annan sal i samma skokartong hängde svarta tygskynken över vissa tavlor. Den som vågade fick själv lyfta på skynkena och betrakta konstverken. Det visade sig vara små, otydliga samlagsbilder i suddig blyerts.

Brasilien är ändå inget puritanskt land. Muséet var fullt av bögpar som gick hand i hand och museivakten i en av salarna var en blonderad svart transa som kokett slängde med håret.

Vår uppgift, tror jag, är visserligen att försöka förstå motsägelsefulla och hart när obegripliga saker, men inte att vackla när vi väl tycker oss begripa. Ja, västerlandet har genomgått en frihetsomvälvning. Ja, vi ser tecken på en kontrarevolution som växer fram både ur vårt eget västerländska bröst men också utifrån, exempelvis genom islams inflytande.

Jag och nästan alla andra västerländska män gillar frihetsrevolutionen, särskilt, tvärtemot vad en del tror, att kvinnor blivit jämlika. Vi män vill kämpa mot krafter som vill tvinga kvinnorna tillbaka, exempelvis genom att nödga dem att acceptera könssegregerade tunnelbanevagnar i Rio de Janeiro eller dito badtider på svenska kommunala badinrättningar. Om svenska män fick bestämma så skulle kvinnoemancipationen vara säkrad.

Men svenska män får inte bestämma ensamma. Kvinnorna ska vara med. Väl är väl det. Problemet är bara att en viss del av kvinnorna verkar vara tveksamma till det västerländska frihetsprojektet, även i den del av det som berör dem själva.

Jag tror att kvinnorna – en del kvinnor – är så berusade av de framgångar frihetsrevolutionen gett dem att de tror att de inte behöver välja mellan å ena sidan friheten och det ansvar som kommer därmed och å den andra beskydd och partiell ansvarsfrihet utan i stället kan få allt.