Macron har på kort tid skapat en maktvertikal – en extremt centraliserad apparat för maktutövning – som inte står Putins efter. Men denna konstruktion har i sig inbyggd en oupplöslig motsättning, som kan rasera denna noggrant uttänkta apparat.

Han har på kort tid skapat en rörelse och ett parti (La République en marche, LREM) genom att förlita sig på ett brett deltagande från många olika grupper i samhället. Med ett löfte om att stå fri från de gamla, etablerade politiska intressena och befria politiken från dess nära nog konstitutiva korruption (finansiering av partierna från icke legala källor). Detta väckte stark entusiasm bland breda grupper, som tidigare inte varit partipolitiskt aktiva. (Hans seger kan synas överväldigande, men är inte enastående. Liknande har skett förr. Enmansvalkretsar och val i två steg är just avsett att möjliggöra klara, övertygande majoriteter. Front national fick en plats i parlamentet för varje procent röster, LREM fick sju.)

Tillströmningen från dessa grupper förklarar till stor del hans framgång. Väl vid makten har han istället skapat en extremt centraliserad apparat för maktutövning: Efter uttåget av MoDems (Le Mouvement démocrate) ministrar finns det inte någon politisk tungviktare i regeringen, som skulle kunna uppvisa något slags självständighet gentemot honom. Han har dessutom sett till att låta en del av sin personliga presidentstab ha viktiga roller i de olika departementen. Regeringen är alltså satt under ett slags övervakning.

Detta är inte ett övergivande av den femte republikens principer – det är en återgång till ursprunget, till de Gaulles sätt att utöva makt. Macron framstår just nu som mäktigare än de Gaulle: LREMs gruppledare i nationalförsamlingen har han själv utsett – en liknande manöver misslyckades de Gaulle med på sin tid. Genom att locka över ledande företrädare från de båda gamla statsbärande partierna – Liberalerna och Socialisterna – har han försvagat dem också, utöver det som följer av deras röst- och mandatförluster.

Dessutom tillkommer att LREM är ett parti utan minne och traditioner – därför att det nyss blivit till. Det betyder att det inte finns några veteraner, några framträdande företrädare med egna åsikter om vad som sig bör i partiet. Det definieras, det skapas varje dag av Macron genom de beslut och handlingar han fattar och genomför.

Denna förlitan på stark statlig centralism, ledd av en stark president är ett arv från de Gaulle och den av honom införda konstitutionen. Men den är äldre än så. Den är ett tydligt arv från den ordning som rådde före den franska revolutionen; en enväldig kungamakt stödd på en starkt centraliserad katolsk kyrka. Revolutionen ersatte denna ordning med en liknande centralism – utan kung och kyrka. Under revolutionen och Napoleon kodifierades det nya enväldet i lagstiftningen.

Denna statliga centralism kan på kort sikt vara en tillgång. Man kan, som de Gaulle på sin tid, snabbt och genomgripande ändra politiken. Det avser Macron att upprepa. Men det är också en förbannelse. Samhället blir överstyrt. Det område Macron snabbt tänker reformera – den omöjliga arbetsmarknadslagstiftningen, samlad i en bok tjock som Bibeln – är just det ackumulerade resultatet av detta slags statlig interventionism.

Hur kommer det att gå för Macron? Han verkar sitta i en ointaglig position. Hans partigrupp består dels av nykomlingar utan erfarenhet av politik och utan egna kontakter i den för dem nya miljön, dels består de av avhoppare från de gamla partierna. De har svårt att använda sina gamla kontakter, därför att de gått i partipolitisk exil. Hans parti har egen majoritet i nationalförsamlingen. Han är alltså inte längre beroende av Modem. Dess företrädare i regeringen har fått avgå, därför att de undersöks för samma förseelse som Nationella Fronten och le Pen: felaktigt användande av EU-pengar.

Men, han lever farligt. Hans maktvertikal är gjord av material hopsamlat från en vidsträckt bas. Hans väljare och deras företrädare i partiet lockades av en helt motsatt vision: en politik och ett maktutövande som var brett förankrat och resultatet av mångas deltagande och de mångas uttryckta behov och meningar. Så skapades partiet och så grundlades valsegrarna. Nu, däremot, har dessa väljare och deras företrädare blivit hejarklackar och transportkompanier. Hur länge kommer de att nöja sig? Det kommer att gå bra så länge det går bra, det vill säga så länge beslutsmaskineriet fungerar och så länge protesterna på gatan inte blir för kostsamma. Sedan kan det rasa snabbt.