Så är det franska presidentvalet över. De som följt det är i allmänhet nöjda med utgången. Och Marine Le Pens avslöjande av sina bristande, eller snarare obefintliga, ekonomiska kunskaper i den avslutande debatten gör det naturligt.  Men i samma debatt avslöjade sig också Macron. Han hade inget att säga om hur han ville avhjälpa bristerna som tynger den franska ekonomin och det franska samhället.

Övertydligt blir det när han bekänner sin stora tilltro till EU och euron. Båda skall fås att fungera bättre – okänt på vilket sätt. Enbart hans sätt att utgå från att Frankrike skall kunna ha ett avgörande inflytande visar hans omognad och övertro på både de egna möjligheterna och landets. Inte ett ord om den omvärld som skulle gjort det naturligare för honom att tala om hur Frankrike borde förbereda sig för eventuellt kommande svårigheter – t.ex. eurons sammanbrott och i förlängningen organisationens politiska sammanbrott.

Enkelt uttryckt: Han har beskrivit, gång på gång, inte hur Frankrikes politiska och ekonomiska omvärld ser ut – utan hur han anser att den borde se ut. På sitt välformulerade eleganta sätt har han visat sig vara lika verklighetsfrämmande som Le Pen, eller mer.

Han har alltså lyckats göra bilden av verkligheten viktigare och mer angelägen än verkligheten själv. Det äldsta, enklaste och det i nutida politik vanligaste retoriska greppet har än en gång lyckats.

Samtidigt måste man erkänna – om man nu bortser från verkligheten – att denna bild är mycket tilltalande. Han filosofiska skolning och retoriska skicklighet har gjort hans beskrivning av bilden så fängslande att väljarna inte kommit sig för att fråga hur detta ska göras, hur skall den förändring han utlovar komma till stånd.

I första valomgången hade fyra block ungefär lika många röster. Han skall alltså fördubbla sitt stöd för att närma sig en hållbar majoritet. Vi får se hur det kommer att gå i det kommande valet till Nationalförsamlingen. Han måste göra bra ifrån sig – de andra blocken kommer att hålla sig till sina intressen och bli svåra att förhandla med.

Men den bild han håller fram – också bilden av sig själv – är mycket tilltalande. Den är så vackert utmejslad, uttänkt att vara sympatisk och samtidigt laddad med symboler. Men inför sitt stora, avslutande tal efter segern gick han kanske lite för långt. Ur mörkret trädde han ensam fram, gick en lång sträcka, fortfarande alldeles ensam, mot det stora, uppbyggda podiet. Den eleganta klädseln underströk hans spenslighet och ungdomlighet.

Men jag stördes av hans fötter och skor. De var stora och långa. Han gick mot kamerorna så att varje steg avslöjade hans sulor. De blänkte i strålkastarljuset. Han vaggade också lätt. Han blev plötsligt en pingvin – och mycket rörande. Det var Lasse, Lasse liten i den stora världen.

Hoppas det går bra för honom.