Om vi bortser från resenärens egen upplevelse, som ju kan vara upplyftande eller nedslående allt efter resans riktning, tror jag klassresor, eller ståndscirkulation som det tidigare kallades, är bra.

Min enkla föreställning är att samhällen har en tendens att organisera sig hierarkiskt. Mot toppen anrikas utkomstmöjligheterna och de ärofyllda positionerna. I ett gott samhälle, föreställer jag mig, bör de dugligaste och mest meriterade människorna ha förtur till topplatserna. (Jodå, man kanske också vill platta till hierarkin om den känns för hög och smal, men det är en annan historia.)

Det finns två skäl att de dugligaste bör ansamlas på samhällets högre nivåer. Det första och uppenbara är att de högre nivåerna har mer makt och därmed större möjligheter att påverka samhället i positiv eller negativ riktning varför dessa nivåer hellre bör besättas med dugliga människor än med dumskallar. Det andra skälet är att dugliga människor kan bli farliga om de finner anledning att bli hatiska mot sin omvärld. Om det samlas en avsevärd grupp blixtrande begåvningar utan chanser till avancemang vid pyramidens botten vet man inte vad som kan hända. Utan att veta säkert skulle jag tro att många av IS-resenärerna är handlingskraftiga och begåvade människor som lika gärna kunnat bli riksdagsmän om omständigheterna varit annorlunda.

Problemet för samhället är att de dugligaste människorna inte nödvändigtvis föds in i toppskiktet utan slumpmässigt var som helst inom pyramiden. Det är samma sak med de odugligaste, även de kan födas både här och där.

Det finns ingen annan metod att rätta till problemet, vad jag känner till, annat än klassresor uppåt och nedåt.

Jag ska nu nämna fyra olika metoder varigenom den angelägna ståndscirkulationen i Sverige organiserats (det kanske finns fler).

Om vi går några hundra år tillbaka i tiden tror jag det var prästerna som handplockade begåvade ungdomar, mest pojkar förstås, för att skickas till skolor och ofta till högre utbildning varifrån de kunde gå vidare till de ledande positionerna, kanske som präster, jurister, statstjänstemän eller professorer. Carl von Linnés pappa Nils var en sådan. Han föddes som son till en arrendator och slutade som kyrkoherde i Stenbrohult.

Sedan folkskolan blev allmän och lagstadgad vid 1800-talets mitt blev det en av lärarkårens viktigaste uppgifter att sålla fram en ny elit och skicka den till vidare förkovran. Det är lätt att föreställa sig vilket effektivt

rekryteringssystem detta måste ha varit när vartenda barn under flera år fick visa upp sin kapacitet för en kår av professionella lärare som tog det där med sållning på allvar.

En tredje metod, som möjligen var specifik för Sverige, var den socialdemokratiska rörelsen. När partiet tog makten över svensk politik fungerade rörelsen som en egen utanpåliggande klassresehiss reserverad för socialdemokrater.

En fjärde möjlighet som varit en levande realitet i ett land som USA, men enligt min kanske felaktiga uppfattning mindre effektfull i Sverige, har varit företagandet, som erbjudit talangerna att göra klassresa på eget initiativ och på egen hand.

Allt jag nu skrivit handlar om hur samhället gått tillväga för att vaska fram det dugligaste, mest lovande människomaterialet. Samhället har koncentrerat sig på att identifiera och lägga livet till rätta för de bästa. Det gick ganska bra, om du frågar mig.

Sedan ett halvsekel tillbaka har det, enligt min tolkning, blivit ändring på det där. Samhällets uppmärksamhet har gradvis växlat från de bästa till de svagaste. För att spetsa till det menar jag att samhället, i varje fall den offentliga apparaten, lämnar de dugligaste att sköta sig bäst de kan medan maktens engagemang ägnas de klenare.

Jag kan till exempel inte föreställa mig att lärarna i en skola i ett utanförskapsområde samlas och säger ”den där Abdul är smart, honom ska vi satsa på och ge lite chanser”. Vad skulle de egentligen kunna göra för Abdul? De har väl inga andra resurser än speciallärare och skolterapeuter med inriktning på ungar med disciplin- och inlärningssvårigheter.

Min tes är alltså att samhället slutat agera rulltrappa för den sorts människor som tacksamt borde tas emot i pyramidens topp. En djärv hypotes vore att detta, i vårt land liksom i andra som drabbats av samma utveckling, är skälet till det populistiska morret mot eliterna. Abdul tycker inte att samhället ser honom och det tycker inte heller Abduls nära och kära, som ser hans potential.

PS En observation som snarast stärker min tes är att vi på vissa specialområden har kvar elitproducerande institutioner, till exempel musikskolor och skidgymnasier. De utgör reminiscenser från en tid när hela samhället, inte bara en isolerad spillra, hellre satsade på att gynna de bästa i stället för att omhänderta de eftersatta.