Patrik Engellau

Tisdagen den fjärde april gasbombade Syriens president Bashar al-Assad delar av Idlib-provinsen, troligen med nervgasen sarin. Mellan 20 och 30 barn plus ett okänt antal vuxna dödades. Två dagar senare förklarade president Trump för det amerikanska folket att bombningarna var ”en skam för mänskligheten” och att han beslutat att gripa in militärt. Han lät skicka 60 Tomahawk-missiler, varav en föll i havet, från krigsfartyg i Medelhavet till Shayrat-basen, ungefär 16 mil söder om Idlib, varifrån al-Assads anfall avgått. Före missilattacken varnade amerikanerna ryssarna så att de kunde hålla sig undan. Samtidigt håller USA Ryssland åtminstone delvis ansvarigt för att Ryssland inte tillsett att dess protegé al-Assad, i enlighet med internationella överenskommelser, gjort sig av med den stridsgas han hade.

Så har händelserna allmänt presenterats i media. Det låter trovärdigt nog.

Men det var en sak jag inte kunde förstå och den gav mig energi att snoka lite mer. Varför skulle Bashar al-Assad ta en sådan risk att uppröra framför allt USA? År 2013 hade ju Obama sagt att om al-Assad använde gas mot sitt folk så skulle han därmed passera en ”röd linje” vilket skulle föranleda en amerikansk attack. Trots det gasade al-Assad sitt folk. Obama anföll inte al-Assad. I stället fick han utfästelser som han trodde på att den syriska regeringen skulle destruera all gas den hade och förstöra alla existerande gasfabriker. Skulle al-Assad nu ha vågat väcka den där björnen igen, särskilt som USA fått en ny president som var mindre fientligt inställd till Syriens allierade Ryssland? En president som dessutom utnämnt al-Assads huvudfiende Islamiska staten till sin egen huvudfiende och som tonat ned de gamla amerikanska kraven på att al-Assad måste jagas från makten. Man skulle tro att al-Assad borde vädra morgonluft bara han inte gjorde något dumt – och så gjorde han det med berått mod.

Det finns en annan historia som jag inte tror på eftersom jag, visligen påverkad av amerikanska försäkringar om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, inte tror på någon historia om Mellanöstern. Men jag kan ändå dela mina forskningsresultat med dig så att du ska bli lika osäker och förvirrad som jag.

Jag såg en tråkig inspelning av ett möte med FNs säkerhetsråd någon dag efter Tomahawkerna. Mötet bestod av att ett antal diplomater från olika ledamotsländer som läste upp vad respektive land hade att säga i den syriska frågan. Ryssen var ganska sur och sa att USA inte begrep ett skvatt och att sarinet hade utplacerats inte av den syriska regeringen, utan av den syriska oppositionen, terroristerna, som är hårt trängda av regeringens framgångar och därför inte drar sig för vilka avskyvärda handlingar som helst bara det förstör för al-Assad. Även den syriska regeringen har häftigt och indignerat förnekat varje inblandning i gasattackerna.

New York Times ställer sig samma fråga som jag, men kommer på relativt oklara grunder – vad annars finns? – fram till att al-Assar nog var skyldig i alla fall. Av artikeln verkar det framgå att Idlib, som kontrolleras av al-Qaidafolk, bebos av fiender till den syriska regeringen, vilket möjligen kan ge fog för misstanken att al-Assad kanske ville gasa dem för att skrämma dem till underkastelse.

Sedan är det en annan sak. FN har en överenskommelse som heter OPCW, vilket uttyds ”CONVENTION ON THE PROHIBITION OF THE DEVELOPMENT, PRODUCTION, STOCKPILING AND USE OF CHEMICAL WEAPONS AND ON THEIR DESTRUCTION”, och tycks bestå av en hel apparat av FN-folk som reser runt världen och kollar att all stridsgas och alla stridsgasfabriker destrueras respektive rivs. I sin verksamhetsberättelse avseende år 2015 skriver OPCW så här:

By the end of the review period, the destruction of the remaining chemical weapons declared by the Syrian Arab Republic had been completed, closing an important chapter in the elimination of that country’s chemical weapons programme. Twenty-four of the 27 declared chemical weapons production facilities (CWPFs) in the Syrian Arab Republic had also been verified as destroyed.

Det kan – kan! – betyda att al-Assad inte hade någon gas kvar (ehuru dock tre gasfabriker som han förstås kan ha satt fart på utan att ryssarna eller OPCW märkte det). FN-rapporten skulle möjligen kunna stärka ryssarnas och syriska regeringens version av händelseförloppet.

Om det nu ligger något i denna motberättelse, vad hade då Trump för motiv att skicka iväg sina Tomahawker? Ett svar kan vara att trodde på sin historia (som han kanske fått från det militärindustriella komplexet som rimligtvis inte gillar några närmanden till Ryssland). Ett annat svar kan vara att omständigheterna erbjöd honom att inför det amerikanska folket visa en beslutsamhet som ställde honom i fördelaktig dager jämfört med Obama som hade vikt ned sig inför al-Assad trots att denne korsat ”den röda linjen”. Ytterligare ett svar är att Trump kanske tog en rövare för att bättra på sina förtroendesiffror som nu är nere på de lägsta uppmätta för en amerikansk president, 34 procent. Det är jättedåligt men ändå bättre än svenska folkets förtroende för riksdagen (33 procent) och regeringen (28 procent).