Jag är sedan barnsben intresserad av fotboll och framför allt av Malmö FF, och därför prenumererar jag på Sydsvenskan. Jag tror att jag har läst minst sex artiklar i Sydsvenskan om den 14-åriga flickan i Lund som blev våldtagen i skolan av två pojkar. Först en om själva händelsen, därpå en artikel om att flickan blivit omplacerad medan förövarna fick gå kvar i skolan. Därefter kom en artikel som handlade om att förövarna i efterhand hade blivit omplacerade. Sedan följde en artikel där någon tog de politiker i den beslutande styrelsen i örat för deras försummelse, och en intervju med dessa politiker och slutligen en notis om att en dem hade avgått. Det senaste var en kort notis om att rektorn på skolan också hade avgått.

Men inte ett ord i Sydsvenskan om förövarna, deras familjer, deras bakgrunder och vad som eventuellt kunde förklara deras beteende.

Sydsvenskans chefredaktör Pia Rehnquist svarade pensionären Lasse Sundström på tidningens insändarsida ”Åsikter” den 17:e mars, där Sundström i ett inlägg skrivit att han retat sig på hur Sydsvenskan i artiklar om ungdomsbråk, rån, mord och andra brott i princip aldrig avslöjar människors etnicitet.

Chefredaktör Rehnquist hänvisade i sitt svar till de femtio åriga pressetiska reglerna som alla etablerade medier kommit överens om och följer. En central paragrafer däri lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknas betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

Vidare skrev chefredaktör Rehnquist: ”de senaste fem – tio åren vågar jag påstå att svenska medier, delvis påverkade av nya digitala plattformar, allt oftare tar upp människors etnicitet i sin nyhetsbevakning. Det finns nämligen situationer där etnicitet, precis som yrke eller religiös åskådning, är relevant för förståelsen av vad som hänt eller vilka eventuella förklaringar som finns till det inträffade”.

Jag vågar påstå att Rehnquist inte lever som hon lär, i varje fall inte i fallet med våldtäkten i Lund. Där har vi läsare inte fått de fakta, de analyser och slutsatser vi borde ha fått i Sydsvenskan. Vi har fått gå till andra tidningar för att få svar på vår fråga, hur kunde händelserna i Lund ske?

Expressen gjorde en intervju med modern till en av förövarna i Lund den 11:e mars. Innehållet i artikeln återgavs och kommenterades av ledarskribenten på Göteborgsposten (GP) Aleksandra Boscanin i en ledare den 20:e mars. Här får vi läsa de förklaringar som jag önskar att vi hade fått läsa i Sydsvenskan.

Boscanin börjar med att citera Expressen (12/3): ”Familjen har bott i Sverige i nio år. Föräldrarna pratar knappt svenska. En tolk hjälper oss i samtalet.”

Boscanin konstaterar: ”Att inte kunna språket efter nio år i ett nytt land är beklämmande. Det behöver naturligtvis inte betyda att man är en dålig förälder, men det skickar signaler om att integration inte uppfattas som särskilt prioriterat. Barn som kan språket hamnar dessutom i en maktposition gentemot sina icke-svensktalande föräldrar. Ett exempel på detta är att modern till förövaren först tackade nej till att träffa Expressens journalist: ”Hon säger att sonen sagt åt henne att inte göra det, för att journalister ljuger.” Hur många andra beslut, stora som små, ligger sonen bakom? Och vad gör det med ett barn som är van vid att sätta upp regler för sina föräldrar – i stället för tvärtom?

Boscanin fortsätter: ”Värre än språkförbistringarna är att föräldrarna inte tycks betrakta våldtäkten som det egentliga problemet. Modern berättar om hur hon upplever skillnaden i barnuppfostran mellan sitt hemland och Sverige: ”Här, om ett barn gör ett litet fel så involveras myndigheter direkt. […] Här kallas myndigheter in för minsta grej. Barn får inte vara barn.”

Boscanin ber läsarna ”notera ordvalen: ”ett litet fel” och ”minsta grej”, som om det handlade om att komma för sent till lektionen, inte om att våldta en minderårig flicka. Vidare säger modern att: ”Vi pratade med honom och sa att det är fel överhuvudtaget. Inte bara i Sverige men överallt. Vår religion tillåter inte att man alls är i kontakt med någon man inte är gift med. Det felet har skett och där måste han tänka om.”

Boscanin konstaterar: ”Felet är alltså inte att sonen har våldtagit en ung flicka, utan att han inte var gift med henne. Får man med sig en sådan kvinnosyn hemifrån – i kombination med en vana att få sin vilja igenom – är det kanske inte så konstigt att man inte respekterar en ung tjejs vilja”.

Boscanin konstaterar avslutningsvis att det här är ett skolboksexempel på hur bristande integration kan se ut i praktiken. Det visar även att förövarens kulturella bakgrund inte är ointressant för att förstå den kontext där brottet begåtts – och förståelse är en förutsättning för att kunna förebygga.

Det arbete som Expressen och GP har gjort, önskar jag och många andra läsare av Sydsvenskan att vi hade fått läsa i den tidning som vi (ännu) köper eller prenumererar på!

Stig Fölhammar, pensionerad skåning som bor i Luxemburg