Jag har funderat mycket över vad som är svenskt eller vem som är svensk. Jag är andra generationens invandrare av ungerskt ursprung. Mina föräldrar kom till Sverige 1947, en ren arbetsinvandring. Efter tre veckor placerades de ut till att jobba inom jordbruket. Den svenska staten åkte ner till Ungern och handplockade flera tusen ungrare och tog dem till Sverige. Mina föräldrar förband sig att jobba inom jordbruket, kontraktet var på fem år. Som barn på landsbygden upplevde jag inte att jag var annorlunda. Vi barn lekte tillsammans som barn gör.

När jag började första klass 1959 så hade min far börjat jobba på Scania som gjutare. Jag minns en dag när jag hade gjort mina matteläxor och kommit på att om jag lägger ihop 5 och  6 så blir det 11. Denna nya vetskap gjorde mig upprymd då jag var ett nyfiket barn som de flesta barn är. En hel helg satt jag och räknade och fyllde ett helt räknehäfte. Jag var stolt när jag kom till skolan och visade mitt jobb för fröken och väntade på att få beröm. Men så besviken jag blev, jag hade gjort fel. Det var inte fel avseende uträkningarna men jag hade lagt in två siffror i en ruta i stället för två rutor. Min fröken sa du kunde väl ha frågat dina föräldrar, de kan väl svenska? Mina föräldrar hade aldrig fått gå på en svensk undervisning, deras svenska var självlärd. Jag hade märkt att mina klasskompisars föräldrar talade bra svenska vilket var självklart då de var svenskar. Men mina var det inte. Jag skämdes för att mina föräldrar talade dålig svenska.

Januari 1960 flyttade vi in till Södertälje och jag började på en ny skola. Fröken berättade för klassen att jag och en pojke till var nya i klassen. När fröken berättade att mina föräldrar kom från Ungern. Hon sa att Ungern är ett fint land som ligger mitt i Europa och har god mat och spelar fin zigenarmusik och att ungrarna är mycket musikaliska. Första rasten fick jag stryk av tre, fyra pojkar som kallade mig zigenarunge. När jag kom hem efter skolan berättade jag för mina föräldrar vad som hade hänt. Min far sa: barn är inte elaka, de vet bara så lite och de vuxna är också okunniga. Min mor sa: innanför våra väggar så lever vi Ungern och Sverige men så fort vi går utanför ytterdörren så är det Sverige vi lever i. Mina föräldrar hade sammanlagt tolv års utbildning. Min far hade fyra års folkskola. Min mor hade folkskola samt skola hos nunnor i sammanlagt åtta år. De behövde ingen akademisk utbildning för att förstå.

Min första fru kom från Ungern. Våra barn räknas som andra generationens invandrare då det är modern var invandare och det är från modern som man räknar generationer. Mina barns huvudspråk är svenska. Mina barnbarn räknas däremot inte som invandrare. Vem är svensk egentligen? Eller vi kan omformulera frågan, vem avgör vem som är svensk? Jag är svensk och ungrare. Det tog mig många år att acceptera det, men när jag så väl gjorde det så infann sig lugnet och harmonin. Min far, om han hade levt, skulle utbrista var stolt över Sverige som har gett dig och oss ett bra hem! Jag är stolt.

Dagens debatt om invandring har blivit så polariserad att ingendera sidan accepterar fakta. Några rent utav drar till med alternativa fakta för att få rätt. Båda sidors supporterskaror driver på hatretoriken. Mitt emellan finns individerna/invandrarna som inte vet vad de ska tro på. De söker trygghet inom gruppen och många vill inte i det läget integreras in i det svenska samhället för att de är rädda för det okända. Tryggheten står då religiösa ledare för men det är en falsk trygghet. Samhället har dragit sitt strå till stacken för att stärka segregationen genom att bland annat tillåta friskolor där olika religiösa samfund är huvudmän.

Jag hade tur som inte hade ett ungerskt gäng att ansluta mig till samt att mina föräldrar hade en bra syn på hur vi skulle anpassa oss in i Sverige. I dagens Sverige så klumpar vi ihop invandrare i så kallade utanförskapsområden. Den främsta orsaken till detta är EBO, lagen om eget boende. Många som kommer till Sverige söker en trygghet i sin egen grupp och då står i många fall den egna gruppen som värd och religiös ledare. Kom ihåg att det oftast inte är fel på individen som kommer till Sverige. Men det blir fel när mottagandet inte fungerar. Förlorarna är barnen. Resultatet vi ser är utanförskapsområdena.

När ska en tillnyktring ske? Jag vet inte. Men så mycket vet jag att jag aldrig kommer att hata den ene eller den andra för att de har en åsikt, ty hatet förblindar, de som hatar förmår inte se de vackra blomsterängar som finns runt oss med tusen olika blommor som vi kan njuta av.

Lennart Rendik är kommunalrådssekreterare (v) i Södertälje kommun.