Patrik Engellau

New Public Management (NPM) är en organisationsfilosofi som växte fram under 1990-talet och kom att påverka den offentliga sektorns inre liv i de flesta utvecklade länder och numera står under ivrig beskjutning särskilt inom universitetsväsendet, särskilt i Storbritannien och Sverige, verkar det.

Hela idén med NPM, som jag ägnat åtskilliga år åt att förespråka utan att veta att mina självklara idéer hette NPM, är att i vissa offentligfinansierade verksamheter härma en del organisationsidéer från den privata sektorn. I grunden handlar det om att bryta upp den sovjetliknande regelstyrningen från politiker och högre myndigheter, ge de offentliga producenterna, till exempel skolor och sjukhus, större frihet att sköta produktionen som de finner lämpligt och sedan kontinuerligt följa och kontrollera resultatet, alltså vad de offentliga producenterna åstadkommer med sin nyvunna frihet.

Det ligger en människosyn bakom detta, nämligen föreställningen att folk gör bättre ifrån sig om de inte blir detaljstyrda. (Så tror jag att det faktiskt är, men det finns många som har en annan uppfattning. Jag fördjupar mig därför inte i detta här och nu. Den ljusa människosynen har förstås sina gränser även för mig. Såklart att resultatet måste vägas och mätas eller på annat sätt värderas.)

En betydelsefull grupp offentligfinansierade verksamheter ska undantas från NPM, nämligen rättsstaten. Domstolar, exempelvis, ska vara enhetligt centralstyrda för rättssäkerhetens skull. Man kan inte dela ut en ”domstolspeng”, analogt med ”skolpeng”, till alla åtalade och låta dem välja bland konkurrerande domstolar eftersom den domstol som profilerade sig med de mildaste domarna skulle få alla affärerna. Ej heller kan domstolsverket eller justitiedepartementet entreprenadupphandla exempelvis produkten ”100 morddomar” från olika konkurrerande domstolar i syfte att få igång löpandebandproduktion och låga enhetskostnader.

Det stora problemet med NPM, och skälet till att filosofin på många ställen hamnat i vanrykte, är inte NPM, utan det sätt varpå filosofin implementerats, alltså skruvats in i de offentliga verksamheterna. Skolan och universitetsväsendet är troligen de värsta exemplen och också de som jag inbillar mig ha störst överblick över. (Och om jag får framföra en förmodan tror jag att det faktiskt fungerat ännu sämre på universiteten än på skolorna.)

Förklaringen till problemen är att de styrande nivåerna, utbildningsdepartementet, Skolverket, Skolinspektionen med flera, inte har genomfört det rollbyte som NPM kräver av dem. I den gamla myndighetsordningen var de en överhet som gav ekonomiska anslag, alltså budgetar, samt ett antal mer eller mindre detaljerade regler för hur verksamheten långt där nere i verkligheten skulle bedrivas. I den nya verkligheten skulle de sluta detaljreglera, kanske till och med ta bort en hel del av sina gamla regler, och i stället ge sig ut i verkligheten och kolla vad som faktiskt kom ut ur verksamheterna, typ OECDs PISA-undersökningar, som mäter vad skoleleverna faktiskt fått lära sig.

Jag säger inte att det nödvändigtvis var lätt för de höga ämbetsmännen och politikerna på de mest upphöjda byråkratiska nivåerna att anpassa sig efter den nya ordningen, men det var liksom just det saken handlade om. Nu blev det i stället så, efter vad jag har kunnat utröna, att de faktiskt inte ens försökte sig på något rollbyte.

Typexemplet är det ofta diskuterade, nämligen att det inte finns något enhetligt kontrollsystem för vad skolorna presterar, alltså elevkunskaper. Varje enskild skola sätter sina egna betyg, vilket är helt uppåt väggarna om man ska följa NPM-tänkandet. Det är som dömt att leda till betygsinflation.

Hur har det kunnat bli så? Varför har man inte besvärat sig med att implementera ens grunderna i NPM-systemet när man sagt sig vilja anamma det? Tja, systemet begär att de höga tjänstemännen i stället för att sitta i fina kontorshus i Stockholm och sammanträda och reglera ska ut och mäta skolresultat som om de vore någon sorts Bilprovning. Ganska förnedrande för en fin ämbetsman skulle jag tro. Bättre då strunta i mätningen och fortsätta med de centrala regleringarna. Och ger man sig någon gång ut i skolorna så räcker det väl med att kolla att Värdegrunden omhuldas på ett korrekt sätt.

Till saken hör att det gått ett kvarts sekel sedan NPM-reformerna sjösattes. När man funderar över den regelbörda som drabbar skolor och universitet så bör man ha i sinnet att en stor grupp begåvade och ambitiösa centralbyråkrater hinner få ihop en imponerande regelsamling på 25 år om de slipper ge sig ut i produktionen och bedöma faktiska resultat.