Patrik Engellau

Med jämna mellanrum kommer jag på samhällets grundbult, alltså den fundamentala sanning som skiljer vår tid och vårt samhälle från någon annan tid och något annat samhälle (för det mesta Sverige för ett halvsekel sedan, för det är det alternativ jag är mest bekant med). Nu har jag gjort det igen och min nya insikt är så banal att jag nästan hoppas du säger ”jaha, vad är det med det, det visste vi väl redan”.

Livet är en skola, särskilt när människan är ung, för då ska hon bibringas de uppfattningar och färdigheter som omgivningen anser det praktiskt att hon besitter.

När jag var i den belägenheten skickade omgivningen sitt budskap till mig. Det var i stort sett samma budskap hela tiden, från morgon till kväll, i skolan, konfirmationen, lumpen och i alla andra sammanhang där man som nyanländ till livet fick träffa vuxenvärlden. Budskapet var att jag hade skyldigheter mot omgivningen. Det var inte så att jag var slav utan rättigheter. Tvärtom, jag hade massor med rättigheter och omgivningen, till exempel skolan, gjorde allt för att jag skulle lyckas i studierna och vinna personlig framgång. Men skälet till att omgivningen var så generös mot mig, förstod man gradvis, var att jag skulle kunna göra mer nytta för omgivningen om jag förkovrade mig. Om jag blev en bra hjärnkirurg hade omgivningen mer glädje av mig än om jag blev en kriminell på anstalt.

Det var alltså inte så att jag existerade för omgivningens skull utan mera som att jag skulle satsa på mig själv men hade ett ansvar för omgivningen. Fifty fifty, typ. Eller som vi sjömän säger: en hand för din egen överlevnad, den andra för båten.

Sedan dess har en kultur som den svenska avancerat i Maslows behovstrappa. Det handlar inte längre bara om att ha mat för dagen, sedermera har vi även vant oss att få trygghet och så småningom även självförverkligande, vad nu det är, och till och med lycka.

Numera är det inte omgivningen som säger till ungdomen att ”gör så gott du kan och kom ihåg dina skyldigheter gentemot mig”, utan ungdomen som säger till omgivningen ”gör så gott du kan och kom ihåg att jag har rätt till lycka”.

Jag tror att detta är skälet till vår tids ångest. Ett samhälle som inrättar ett sådant kontrakt mellan individen och hans omgivning är, tror jag, dömt till olycka.

För det första vet man inte vad lycka är. Detta blir särskilt förödande om det är individen själv som ska bedöma utfallet, för om det är gratis att önska sig mer lycka kan nog ingen stå emot böjelsen att känna olycka. (Annat gäller om det är omgivningen som gör bedömningen. Det påminner mig om när jag låg i lumpen och klagade över att arméns båtmössa var ful. Då tittade styckjunkare Karlsson på mig och röt: ”Det är arméns båtmössa och den är SNYGG”.)

För det andra är lycka, där det eventuellt förekommer, något man skapar hos sig själv, inte får av andra.

Så kontraktet leder nog ofelbart till fördärv. Individen bedömer i varje ögonblick att jodå, han skulle nog kunna vara lite lyckligare. Omgivningen anstränger sig lite mer för att leverera lite mer lycka vilket alltså definitionsmässigt är ogörligt. Då känner sig individen ännu lite olyckligare och så fortsätter det i en ond spiral.

Inte så konstigt att det behövs fler psykiatriker och att dessa får allt större anledning att sjukskriva för allt fler depressionstillstånd.