Vår tids stora strid

portratt-dgs-2

Mohamed Omar

Idag den 3 januari 2017 fyller J.R.R. Tolkien 125 år. Hans episka sagor från Midgård är fortfarande omåttligt populära och vinner ständigt nya fans. De fick förstås skjuts av Peter Jacksons filmatiseringar, först trilogin om Härskarringen och sedan Bilbo. I hans saga står de goda krafterna mot de onda, de fria folken är hotade av en växande skugga i öster, Saurons rike.

När Frodo får veta att han har den mäktiga ringen i sin ägo och att det innebär att han måste lämna det trygga livet i Fylke blir han förtvivlad och önskar att han hade fått slippa och att inget av detta hade hänt. Det gör alla som lever i sådana tider, förklarar trollkarlen Gandalf, men de kan inte råda över det. Den vise gamle mannen fortsätter med att säga att det också finns andra krafter som verkar vid sidan om de onda, och att detta inger hopp. Frodos känsla av att vilja fly sin tids stora strid är något säkert flera av oss känner igen. ”Farofyllda färder är ingenting för mig”, suckar Frodo. ”Om jag ändå aldrig hade fått ringen!”

tolkien-roker-pipa

De flesta av oss önskar nog att det jihadistiska hotet mot väst bara är något tillfälligt. Efter varje attack tröstar vi de sörjande och hoppas att allt ska bli som förut. Men hotet minskar inte, det växer. Det mörker som fanns långt borta har kommit nära. De scener av kaos, förtvivlan och död som tidigare utspelade sig i fjärran länder utspelar sig nu i våra europeiska storstäder: London, Paris, Madrid, Bryssel och Berlin. Jag tror att allt fler, mer eller mindre motvilligt, innerst inne inser att detta mörker inte kommer att försvinna imorgon eller i övermorgon, utan att det vår tids stora strid. Men ju längre vi väntar med att erkänna detta för oss själva och tala om det med andra, desto sämre blir vårt försvar i denna strid som vi själva inte har valt, utan som har kommit över oss.

Det är lätt att börja längta tillbaka till ett Fylke, en tryggare tid, en tryggare plats. Men sanningen är väl att alla tider och platser har sin oro och sina strider. Och förmodligen är vi lyckligare lottade än de generationer som fick uppleva första och andra världskriget, men man kan inte veta.

Jihadisterna hatar den västerländska civilisationen och längtar efter att förinta den. I sina tal och skrifter säger de sig vilja erövra Rom, som de ser som västs symboliska huvudstad. De drömmer om att se den svarta fanan vaja över ett ödelagt Rom där alla statyer ligger krossade, biblioteken nedbrända och kyrkorna förvandlade till moskéer. De uppfattar sig som arvtagare och efterföljare till de islamiska arméer som erövrade den östromerska huvudstaden Konstantinopel 1453, men mera bokstavstrogna än osmanerna, mera sterila i sin fanatism. Jag tror inte att de kommer att lyckas förverkliga sina drömmar. Jihadismens svärd kommer att brytas, men innan dess kan det orsaka mycket förstörelse och lidande.

Jag var muslim i många år och har studerat islam ganska ingående. Jag har mött de vanliga, harmlösa muslimerna, men också fanatikerna som tror på jihad mot väst. Jag känner till skillnaderna mellan ett liv som muslimsk rättrogen och ett liv som sekulär, kulturkristen västerlänning. Det är helt olika liv. Och islamvärlden, som den ser ut idag, och västvärlden, är helt olika världar. På grund av mina erfarenheter har jag kommit att älska och uppskatta vår västerländska civilisation. Vår kunskap, nyfikenhet och kreativitet. Våra bibliotek och universitet. Vår demokrati och yttrandefrihet. Det är saker vi bör försvara.

I slutet av Jacksons andra film, ”De två tornen”, när Frodo är blek och försvagad och nära att ge upp, håller Sam sitt tal. ”Det finns saker som folk håller fast vid och som får dem att orka”, säger han. ”Vad håller vi fast vid?” undrar Frodo och får svaret: ”Det finns lite godhet kvar i världen, herr Frodo… Och det är värt att kämpa för.”

Jag minns när jag var i Istanbul första gången och såg de mäktiga byggnadsverken. Det här påminner om Minas Tirith, Gondors huvudstad, tänkte jag. I åtta hundra år höll det bysantinska riket stånd mot de islamiska imperiernas arméer och hindrade dem från att tränga vidare västerut. Profeten Muhammed själv ledde den första expeditionen mot en bysantinsk gränspostering och en kort tid efter hans död skedde de första islamiska anfallen mot Konstantinopel. I Tolkiens saga är staden Minas Tirith, beläget i sydväst på gränsen mot Mordor, de fria folkens bålverk mot den växande skuggan. Så länge Minas Tirith håller stånd kan de som lever längre västerut fortsätta vara trygga. Vid Elronds råd, där representanter för de fria folken diskuterar vad de ska göra med ringen, säger Boromir, son till Gondors härskare, så här:

”Tack vare vår tapperhet kan österns vilda folk ännu hållas tillbaka och skräcken från Morgul hållas i schack; och det är enkom av den anledningen som fred och frihet kan upprätthållas bakom oss. Vi är västerns bålverk.”

Både sagans Minas Tirith och verklighetens Konstantinopel var kända för sina starka murar. Båda var rester av mäktigare riken och blickade nostalgiskt tillbaka på fornstora dar. Båda hade bevarat lärdom och kultur från äldre tider, Bysans från antikens poeter och filosofer, ett arv som hotades av fienden utanför stadens murar. När Peter Jackson filmatiserade sagan modellerade han de gondorska soldaternas rustningar efter medeltida, bysantinska förlagor. Han torde ha insett likheten mellan de två belägrade städerna, Konstantinopel och Minas Tirith.

Tolkiens saga slutar med att Sauron besegras och att det som vi skulle kunna tolka som östrom, Gondor, förenas med det som vi skulle kunna tolka som västrom, det fallna Arnor, och ett nytt romerskt rike uppstår. Kanske kan det blodiga mötet med jihadismen innebära, inte att vi bygger något nytt imperium, men att vi, som Tegnér ville, ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, ja, att vi får se en pånyttfödelse av europeisk kultur inom Europas gränser. En känsla av att vi har något gott som är värt att försvara.

Det är faktiskt så att de allra tidigaste beläggen för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. Europenses betyder alltså européer och enligt Stig Strömholm, i artikeln ”Vem vann – Europa eller tjuren?”, var det fråga om en ”ny och ovanlig språklig bildning”. Då liksom nu kan det vara jihad, islams heliga krig, som gör oss till européer. Inte bara som ett ord, utan som en upplevelse av gemenskap och en bättre uppskattning av vår civilisation.

Not: Stig Strömholms artikel om Europa finns i antologin Att förstå Europa – mångfald och sammanhang. Humanistdagarna vid Uppsala universitet 1994.

22 thoughts on “Vår tids stora strid

  1. malmobon skriver:

    Bra skrivet. Är genom kunskap om historien vi kan se framtiden, och förhoppningsvis få fler vakna.
    När jag gjorde lumpen och stod vaktpost kom det fram en militärpräst och vi pratade en stund.
    Prästen sa något klokt som jag tagit med mig genom livet.
    Det är konstigt att människan inte lär av sina förfäders misstag. Alla som startat krig har förlorat.
    Jag försöker lyssna och lära genom kloka människor och historien.
    Prästen sa då att människan är inte funtad av att lära av andras misstag. V

    Gilla

  2. gmiksche skriver:

    Intressant analogi. Som alla analogier haltar den något, men den blir inte sämre för det. Det som skiljer Konstantinopel från Minas Tirith (nu är det ett par decennier sedan jag läst Sagan om ringen) är att de som skyddades av gamla Bysans inte värdesatte detta till fullo. En del västerlänningar t o m försåg osmanerna med modern artilleri utan vilken staden kanske hållit ut längre än den gjorde. Utsikten till kortsiktiga ekonomiska vinster, antagonismen mellan europeiska kungahus, den romerska kyrkans självpåtagna primat, allt detta spelade osmanerna i händerna. Med resultatet att Turkiets ursprungliga kristna befolkning ersattes av muslimer av olika härkomst, till betydande del ättlingar till kristna kvinnor vars män och fäder massakrerats. Samt kristna pojkar från Balkan som tagits från sina familjer med tvång och gjorts till muslimer och sultanens garde. Det första folkmordet i modern tid, det på armenierna, blev känt genom att det skedde koncentrerat inom en snäv tidsram. Långsamma folkmord.glöms lätt bort.

    Liked by 2 people

  3. Lennart Göranson skriver:

    Det som ”gör oss till européer, som får oss att uppleva en känsla av gemenskap och bättre värdera vår civilisation” förefaller nu ha mindre stöd än på mången god dag. Den dominerande tendensen handlar i stället om att vara mot. Vad säger Sam Gangi till oss i dag som ger oss mod och förtröstan?

    Liked by 1 person

    • Min strand på ett gymkort skriver:

      Jag tycker Lennart position, som jag uppfattar den, är intressant. Han gillar inte det han ser utspela sig men mitt intryck är att han inte vill identifiera invandring, och mera specifikt muslimsk invandring som orsaken? Jag kan tal fel, men har jag rätt så anser jag detta vara kruxet vi måste förbi. Vad är det som gör att annars kloka människor kämpar mot slutsatsen att det till god approximation är muslimer som är problemet, och därmed islam, och som också är orsaken till den växande högervågen och nationalismen (som jag personligen tycker är bra).

      Utan muslimsk massinvandring så hade kanske globaliseringen och NWO för det som tror på det blivit verklighet? Det verkar som ett taktiskt fel av alla de som tror på något större än nationen, som EU, FN, eller NWO, att uppmuntra massinvandring av muslimer?

      Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Jag tror du har fel och att du misstolkar Mohamed. Han menar inte EU. EU är alla som har ett uns av hederlighet i kroppen emot. EU är en del av jihad. EU är Europas fiende. EU har släppt in jihadismen i Europa. EU är Ormtunga och Saruman den vite. EU är defaitism i förbund med självbedrägeriets låtsade hybris.

      Men om vi sluter oss samman på nytt, på riktigt, med syfte att förgöra jihadismen och krossa islam i Europa, då kan ett nytt enat Europa uppstå runt detta definierande och enande syfte.

      EU är dött. Länge leve Europa!

      Liked by 4 people

  4. Jan Ahlström skriver:

    Jag lär mig något varje gång jag läser det du skriver, jag får insikt i hur det ser ut i den del av vårt samhälle som inte delar våra värderingar.
    Har skrivit det tidigare, varför blir inte du inbjuden till en morgonsoffa/debattprogram på tv och dela med dig av din kunskap till svenska folket, även på Svt/Tv4 måste man nu våga tala öppet om det som pågår. Det samtal om islam ni hade på DGS-tv för ett tag sedan skulle många behöva se.

    Liked by 1 person

  5. Ulrika skriver:

    ” Jag tror inte att de kommer att lyckas förverkliga sina drömmar.”
    Konstantinopel blev Istanbul och är det fortfarande efter mer än 500 år. Enligt Bernard Lewis kommer Europa att bli muslimskt innan det här århundradet är över. Maghreberna anser Frankrike redan som ummah.
    Muslimerna kommer på demokratisk väg, utan strid, ta över den här gången.

    Liked by 1 person

    • En normbrytande kropp skriver:

      För Frankrikes del får vi väl hoppas på en ny Jungfru av Orleans som på nytt räddar landet från kaos och invasion av fientliga utlänningar.

      När det nu inte blev en kvinnlig president i USA så är det dags för kvinnor i alla länder att förenas kring valet av en kvinna på presidentposten i Frankrike.

      Gilla

  6. gmiksche skriver:

    En fotnot beträffande slaget vid Tours & Poitiers. Betydelsen av slaget i strategisk bemärkelse har ifrågasatts. Det kan ha varit ett avgörande slag, men det kan även ha varit ett av de många skärmytslingarna mellan franker och araber/berber i samband med de senares raider in i västra Frankrike. Dess tidigaste omnämnande finns i en mozarabisk krönika från året 754, d v s en kristen krönika från den av muslimerna erövrade delen av södra och mellersta Spanien. Dessa räder pågick i ett par decennier tills Karl Martell satte stopp. Det är just användningen av Europenses som motsats till Arabes som är mest intressant. Ett sådant uttryck hamnar inte i en krönika utan att kunna förstås utan förklaring av krönikans läsare, Krönikor från den tiden är oftast korthuggna. Enbart det som författaren ansåg viktigast kom med.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Här en en animation av 548 slag som Jihad utkämpade mot våra förfäder i Europa. I Spanien slutade de kristna aldrig att kämpa. Det var ingen fred under Spaniens muslimska tid. Det var ett utdraget krig som slutade först när den sista moren hade lämnat Spanien.

      Liked by 1 person

      • gmiksche skriver:

        Utmärkt översikt i videon. Ger den rätta kvantitativa bilden. Den spanska historien är mycket lärorik. Det var inte någon stormakt som Karl Martells och Karl den stores frankiska rike. Utan ett antal små furstendömen, om man får kalla dem så, i området för de kantabriska bergen, pyreneerna och Galicien som satte hårt mot hårt. Arvtagarna till det västgotiska riket. Det enda rike som uppstod genom folkvandringen där de germanska erövrarna under loppet av ett par århundraden sammansmälte med den galloromanska befolkningen i en stort sett fredlig process och formade en ny identitet. Eller, rättare sagt, två – den spanska och denportugisiska. Till Europas fromma. Ett av de svarta hålen i det svenska historiemedvetandet. Som är ihålig som en schweizerost. För den som läser tyska och vill förkovra sig i den spanska historien under medeltiden kan jag rekommendera Klaus Herbers ”Geschichte Spaniens im Mittelalter”, W Kolhammer, Stuttgart 2006. ISBN-10: 3-17-018871-2.

        Liked by 2 people

  7. En normbrytande kropp skriver:

    Vi har tyvärr många Grima Ormstunga som viskar sövande nedbrytande ord i våra öron om det meningslösa i att kämpa mot den nödvändiga utvecklingen. Sauron och Saruman är i själva verket våra vänner. På samma sätt som Theoden sitter vi i våra salar och regeras av obeslutsamhet och handlingsförlamning till dess att den onda förtrollningen bryts av Gandalf Grå och dagsljuset släpps in.

    Vi har ingen Gandalf som kan häva förtrollningen, men vi har lyckligtvis fortfarande oss själva och Mohammed Omar. Det räcker långt.

    Liked by 2 people

  8. Hortensia skriver:

    Bland gudar och hjältar, trollkarlar, hobbitar, riddare och sköna jungfrur i sagornas värld är ju allt möjligt, men om den kvarvarande spillran av nordvästra Gamla världens hyperciviliserade, inhemska befolkning ska lyckas rädda prinsessan Europa från den frustande, testosteronstinna, muslimska Tjurens barbariska övergrepp, behöver vi kasta av oss de pseudodemokratiska bojorna och omedelbart kräva ett ”populistiskt” sunt förnuftigt, äkta demokratiskt och ansvarsfullt politiskt styre över hela vår kulturellt kristna kontinents nuvarande territorium.

    Tur att hela Europa inte är som Tyskland och Sverige. Tänk om Sverige blir som Malmö.

    http://www.gp.se/ledare/t%C3%A4nk-om-sverige-blir-som-malm%C3%B6-1.4093407

    Gilla

  9. malmoperspektiv skriver:

    Tack Omar för en lysande text, som också inpirerade till många insiktsfulla kommentarer. Med sådana texter, kommer fler att öppna ögonen och inse att Ormtunga och hans lakejer försöker dupera oss.

    Liked by 1 person

  10. Lennart Bengtsson skriver:

    Ett utmärkt och uppiggande inlägg. Jag läste trilogin Sagan om Ringen i Ohlmarks översättning 1959-61 och väntade ivrigt under denna tid på fortsättningsböckerna. Det var en stor upplevelse. Jag fann Ohlmarks enastående bra när jag långt senare läste originalet på engelska. Det passade in perfekt i den svenska mytologin. Jag tror väl kanske att Tolkien hade nazismen i tankarna när han skrev om mörkrets rike men jiadismen går lika bra dag och kampen mellan det onda och det goda har alltid funnits i människans historia. Sauron finns idag liksom alla de som ger efter för makten och försvagas av ondskans närvaro. Det gäller inte minst idag med alla eftergifter mot våld och andligt förtryck som nu också finns i Sverige som inte längre är hobernas fridsamma fylke utan ett där nazgulerna rider runt i åsiktskorridoren och skrämmer svenskarna till tystnad.
    Jag kan för övrigt varmt rekommendera Eyvind Johnsons roman Berättelsen om Krilon ( också en triologi) som behandlar samma ämne som Tolkien i sagan om ringen.

    Gilla

  11. Sixten Johansson skriver:

    Striden blir svår, därför att vi måste kämpa mot både en yttre och en inre fiende. Den inre fienden döljer sig även i vårt eget tänkande och har infiltrerat västländerna, finns gömd i det yppersta av den västerländska civilisationen. Det svenska riksäpplets kärna har länge varit rutten, men utan Mena-invasionen skulle de flesta av oss aldrig ha upptäckt det. Det gradvisa sönderfallet skulle ha dolts under den glansiga ytan, under de vackra orden om godhet, tolerans, lika värde, universella rättigheter, jämlikhet, stöttande av förtryckta grupper. Och Sverige har haft råd så länge staten framstått som god och pyramidspelen fortsatt att trolla fram och fördela pengar åt tillräckligt många med inflytande.

    När frihet, jämlikhet och broderskap muterade till normlöshet, likhet och systerskap försvann det mesta av överlevnadsförmågan, realismen och sanningssökandet. Lejon och får kan inte beta sida vid sida, hur vacker och jämlik tanken än är. Vi greps av hybris, när vi i medmänsklighetens och medkänslans namn och för att förjaga vår egen livs- och dödsångest började försöka upphäva naturens påtagliga grymhet, hierarkier, urvalsprocesser, åldrande och död.

    Det toleranta och humana Sverige har utan motstånd redan låtit sig förvandlas till något som under ytan närmast motsvarar en halvtotalitär enpartistat, där tankebrott fördöms och bestraffas. Här kan omvärlden nu studera hur ett helt knippe av goda, humana idéer kring jämlikhet och rättvisa har materialiserats och i sin förlängning leder till ondska och självdestruktivitet.

    Inför den konkreta motståndskampen mot den yttre och inre fienden kan mod och förtröstan hämtas ur tre djupa källor:
    – minnena, traditionerna, gruppidentiteterna, samhörigheten
    – andlighet, metafysik, kristendomen, myterna, fantasin, konsten
    – kända biologiska, antropologiska och sociologiska rön i förening med den brutalt rättframma realismen och analysen och både urgamla och nyare tankegångar inom den heterogena massrörelsen ”högerpopulism”, vilket kräver tydliga och svåra gränsdragningar mot sådant tänkande och handlande som blir omänskligt.

    Liked by 4 people

      • lensof skriver:

        Instämmer! Tankeväckande kommentar till ett inlägg som gav mig rysningar.
        För visst kan vi alla känna Frodos rädsla och tveksamhet, oviljan till en gåva som ställer krav. Och var kan vi då finna det mod och den förtröstan vi behöver? De tre djupa källorna Sixten beskriver blir då viktiga, kanske mer värdefulla än vi någonsin tidigare insett. För deras värde ökar med yttre hot.
        Mod kommer vi att behöva när vi tvingas välja att ta ställning för det vi tror på, om vi ska våga se det som sker och inte låta oss bli förblindade av vackra, tomma ord.
        En del pratar om att vi kan stå inför ett krig. De ser inte att vi redan är där. Så vad väljer vi? Vad gör vi? I ord? I handling? I våra tankar?

        Gilla

  12. Ina Höst skriver:

    Du är en duktig berättare, Omar, beläst och klok. Läser nästan alltid dina krönikor och blir upplyst, även när jag inte kommenterar dem. Denna krönika rymde särskilt storslagna visioner.

    God fortsättning på det nya året!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s