De senaste veckorna har vi fått se vad som skulle kunna beskrivas som en migrationspolitisk tillnyktring bland moderater. Först ut var Anna Kinberg Batra, som valde att gå ut i Aftonbladet med en förklaring till varför hon ändrat sig om invandringen. Hennes artikel åskådliggör en helomvändning, från att propagera för fri invandring till att förespråka skärpt kontroll över landets gränser (1). En dryg vecka senare publicerade förre statssekreteraren Mikael Sandström en självutlämnande krönika i tidskriften Kvartal (2). Texten är en svidande uppgörelse med den politik han själv varit med om att utforma och uttrycker såväl ånger som skam. Därefter fick vi bevittna Anders Borgs lite blekare erkännande av att migrationsuppgörelsen med MP skapat en ohållbar situation (3).
Följderna av den politik som nu ratas har varit synliga länge. Pilarna pekade i fel riktning i många år utan att vi fick till stånd en öppen diskussion om migrationens konsekvenser. När läget sedan blev allvarligt valde den politiska eliten att blunda för allt ilsknare varningssignaler. Många frågar sig nu hur det kunde gå så långt innan verkligheten trängde in genom riksdagshusets väggar. Ett av skälen är sannolikt att makthavarna har avskärmat sig från omvärlden och byggt upp en förvanskad bild av landets tillstånd. Samtidigt har det politiska internklimatet infekterats av föreställningar om att beslutsfattande bör utgå från värdeladdade normer snarare än faktiska förhållanden. Övergripande idésystem har fått större betydelse än renodlad pragmatism, vilket vidgat gapet mellan folk och politiker. Makthavarna har sedan stått oförstående inför medborgarnas protester och valt att bemöta deras oro med moraliska pekpinnar.
Den uppkomna situationen har möjliggjorts av partiapparaternas krav på likriktning, där de politiska organisationerna har selekterat fram individer med anpassningsvilja. Höga poster har krävt ideologisk lojalitet snarare än relevanta meriter och prestation. Det är ett farligt system, där problem riskerar att ignoreras av rädsla för förlust av prestige och försörjning. De som klättrat högt i hierarkin har inte sällan skolats in i det politiska skråväsendet från unga år och således saknat alternativa karriärvägar. Samtidigt har de befunnit sig i en åsiktskontrollerad omgivning, där förbjudna reflektioner måste förträngas. Skyddet av den egna tillvaron har därför krävt undvikande av kontroversiella frågor och ett ihärdigt hävdande av påbjudna ståndpunkter. Fritänkarna har därmed tvingats till ett slags åsiktsprostitution, där de pressats till att försvara principer de egentligen tvivlat på. Vad som då uppstått är en maktutövning utan faktaförankring och konsekvensanalys. Vi har fått en politikerkår som skrivit rapporter och motioner i syfte att bekräfta ett åsiktspaket snarare än att lösa problem. De som styrt Sverige har inte haft landets bästa för ögonen, utan räddhågset fört fram de sanningar grupptrycket formulerat åt dem. Floskler och mantran har duggat tätt. Konformiteten har gjort att olika synsätt och överväganden inte kunnat ställas mot varandra. Detta har i sin tur resulterat i att informationsflödet från makthavarna till folket blivit ensidigt och propagandistiskt. I slutändan har vi fått en politikerkår som fördummats av ideologisk likriktning och ett folk som fördummats av onyanserad information.
Sandström säger nu att han skäms över att ha deltagit i mobbingen av dem som vågat kritisera migrationspolitiken. Tyvärr stannar hans ansvar inte där. Han har bidragit till att driva en politik som kostat svenska folket miljarder och fått landet att splittras av inre motsättningar. En tidigare fungerande välfärdsstat knakar nu i fogarna under den växande belastningen, vilket gör att allt fler pressas ut i utanförskap. Den politiska eliten bär dessutom en enorm skuldbörda gentemot de människor som sålt allt de äger och sökt sig hit i svar på den förda politikens lockrop. Sandström och hans medspelare har inte bara svikit sig själva, utan ett stort antal människor.
Många skulle säga att Mikael Sandström förtjänar respekt för att han visat mod nog att vara uppriktig. Kanske har de rätt. Kanske borde vi nöja oss med Sandströms ångerfulla avbön, Borgs bekännelse och Kinberg Batras politiska omställning. Samtidigt bör vi komma ihåg att de var långt ifrån ensamma. Ett stort antal människor i makthavande och opinionsbildande ställning har bidragit till den utveckling som skapat det moderna Sveriges kanske största kris. Kön till det offentliga biktbåset borde ringla lång.
När bristerna mellan vision och verklighet nu blir allt tydligare kommer trycket att öka. En växande skara kommer att lämna gamla allianser och byta sida. Sannolikt kommer denna grupp med tiden att innehålla individer från vitt skilda politiska läger. Vi kommer att få höra allt fler erkännanden från personer som ägnat sig åt åsiktsprostitution långt efter att de insett problemen. Frågan är hur offentligheten bör förhålla sig till dessa politiska desertörer. Bör de välkomnas in i stugvärmen eller ska de förpassas till utmarkerna för all framtid? Ska de ses som tillförlitliga när de väl avlagt sin bekännelse eller bör de betraktas som oberäkneliga kappvändare? Har de fått med sig ovärderliga erfarenheter eller har de förbrukat allt förtroende?
Dessa frågor har inga självklara svar.
- http://www.aftonbladet.se/debatt/a/R0zM8/darfor-har-jag-andrat-mig-om-invandringen
- http://kvartal.se/artiklar/de-goda-foresatserna
- http://www.svt.se/nyheter/inrikes/anders-borg-talar-ut-om-livet-efter-politiken
Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har tidigare ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer, men har nu slagit ner sina rötter på den svenska landsbygden.
DET GODA SAMHÄLLET 