Patrik Engellau

Jag blev nyligen lite vänligt tagen i örat av en läsare som menade att jag hade snott idéer från en amerikansk tänkare som heter Jonathan Haidt utan att erkänna källan. Eftersom intellektuell stöld i den här branschen – vilken den nu är – räknas som det fulaste man göra tog jag illa vid mig. (Eller också berodde mitt obehag på att jag är en prinsessa på ärten och eller möjligen en intellektuell snobb; jag är med på de flesta anklagelser utom just idéstöld.)

Så jag svarade, uppriktigt, att jag aldrig hört talas om Haidt förrän i den kloka läsekretsens kommentarer till just den artikeln. (När jag säger den ”kloka” läsekretsen så tycker du kanske att jag fjäskar och det gör jag också, men jag tycker det är så trevligt att tillåta mig att vara vänlig när jag för en gångs skull tycker det är befogat. Så tillåt mig nöjet. Med lika mycket fog hade jag också kunnat skriva ”lärda” och ”välformulerade”.) I vilket fall presenterades en länk till en föreläsning av Haidt bland kommentarerna, vilket ju var ett slags inbjudan att göra hans bekantskap.

Den mängd information som står till vars och ens disposition är numera överväldigande. Föredrag och artiklar och synpunkter bara väller fram ur ens dator bara man öppnar den. Därmed har livet ändrats för den, som liksom jag, gillar att formulera sig i tal och skrift.

Tidigare handlade det om att aktivt leta efter relevant information, gå till bibliotek, studera vid universitet för att tillägna sig kunskap om gängse synsätt och teorier, prenumerera på vetenskapliga tidskrifter inom sitt gebit för att bli uppmärksammad på nya intressanta rön och teorier.

Med Google, känns det som, är allt detta vänt i sin motsats. Nu gäller det att skydda sig mot all den framvällande information som dränker våra hjärnor och sinnen om vi inte vet att skydda oss. Man måste alltså aktivt göra motstånd för att inte gå under.

Samtidigt vill man inte gå miste om några godbitar. Det finns ju faktiskt smarta människor därute som har relevanta saker att säga. Hur gör man då?

Min metod är brutal och oerhört effektiv. Jag läser nästan ingenting. Ibland fiskar jag lite här och lite där. Ta den där föreläsningen av Haidt som jag fick tips om, till exempel. Jag skjuter direkt reglaget en bit in i programmet – för att slippa ta upp min tid med introduktionspladder – och lyssnar en kort stund.

Här måste jag göra en utvikning om ett i affärssammanhang ofta använt och mycket potent begrepp, nämligen ”elevator pitch”. Det betyder ett säljbudskap som kan framföras under så lång tid som en normal hissfärd brukar ta. En framgångsrik elevator pitch är ett sådant kanske tio sekunder långt budskap som griper lyssnaren med sådan kraft att han håller sig kvar och vill höra mer.

Så jag ger Haidt, på ett godtyckligt valt ställe i hans föredrag, en möjlighet att fånga mitt intresse på tio sekunder. De flesta föredragshållare tar inte chansen. Haidt gjorde det. Jag såg hela föredraget på strax över en timme. (Nja, det där var skryt, jag snabbspolade en del.) Sedan visste jag vad Haidt hade att säga. Det skulle inte falla mig in att i tillägg till denna avsevärda tidsinvestering i hans intressanta tänkande dessutom läsa en bok av honom.

Du kanske tycker att min inställning är dryg och arrogant. Jag skulle ju kunna få ytterligare välgörande insikter om jag läste en bok av denne spännande amerikan. Visst, så kan det vara. Men då hade jag missat något annat snille som kommit med någon annan lockande elevator pitch.

Min tidsbesparande arbetsmetod har även ett annat betydelsefullt inslag. När jag tar mig an ett ämne försöker jag som sagt hålla informationen borta (utom de grundläggande sakförhållandena, till exempel sådant som årtalen för slaveriets avskaffande i USA respektive Brasilien om jag fått för mig att skriva om de fundamentala skillnaderna i de båda ländernas rasism, se exempelvis denna krönika.

Grunden för min radikala metod är att jag försöker tänka själv. Metoden visar sig ha två fördelar. För det första kommer man häpnadsväckande långt på egen hand. Problemet för de flesta människor är att de fått lära sig på universitet att man måste börja med att läsa femtio böcker som andra har skrivit men då kommer man aldrig till skott. För det andra visar det sig att andra människor genast kommer till min hjälp när jag torgför mina rön – som i det här fallet med Haidt – och då får jag tillfälle att jämföra med vad den övriga mänskliga intelligensen kommit fram till så att jag vid behov kan revidera mina föreställningar (behövdes inte den här gången). Det är också ovärderligt att kunna ringa till människor som är mycket mer lärda och belästa än jag – sådana som Thomas Gür, Lorentz Lyttkens och Anders Röttorp – och fråga hur de ser på saken. Så kan man också spara lite tid.