Patrik Engellau

Jag har snart trettio års erfarenhet av att försöka påverka svensk politik. Nu ska jag beskriva den viktigaste förändringen under denna tid. Först ska jag tala om vad förändringen är, sedan ska jag försöka förklara vad jag menar.

Den stora förändringen är att politikerna förut bejakade de åtgärder som stod på dagordningen, medan de nu räds dem och låtsas att de inte finns.

Det svåraste med det där påståendet är begreppet ”åtgärder som stod på dagordningen”. Det antyder att politik minsann inte bara är att vilja, som en mycket känd tidigare svensk politiker med megalomana drag hävdade. Som om historien styrdes av en statsministers tyckanden! Men jag medger att saken är komplicerad, så låt mig dyka ned i verkligheten.

I början av 1990-talet, hävdar jag, stod en liberaliseringsvåg på politikens dagordning. Varifrån vågen kom vet man inte. Anhängare av Palmes tänkande kan hävda att den uppstod genom Carl Bildts, Ingvar Carlssons och Göran Perssons politiska vilja, men det tror inte jag på, ty motsvarande våg svepte över hela västvärlden. Filosofen Hegel förklarade sådant där med hänvisning till Världsanden, ett väsen han själv hittat på som han menade hade en Plan och ingav människorna sådana föreställningar att de förverkligade hans Plan. Det är i mitt tycke en förklaring så god som någon.

Men om vi bortser från detta intressanta filosofiska spörsmål så kan vi påminna oss vad politikerna med avsevärd entusiasm faktiskt gjorde. De bröt upp statliga monopol, till exempel Televerket. De sålde allmännyttehus till de boende. De införde fritt skolval. De sänkte skattetrycket. Det var stora saker.

Visst gjorde de misstag i sin ofta ogenomtänkta hänförelse. De borde inte ha sålt ut elnätet, som är ett naturligt monopol, till privatkapitalister som genast utnyttjade monopolet till att suga ut oss elkonsumenter. Om konkurrensutsättningen av Statens Järnvägar var så bra kan diskuteras och likaså upphävandet av apoteksmonopolet. Idén att ge universiteten betalt per utdelade studiepoäng var naturligtvis förödande för de utdelade studiepoängens kunskapsinnehåll.

Men oavsett nyttan med reformerna menar jag att de stod på den dagordning Världsanden så vänligt försett politikerna med och framför allt att dessa antog andens utmaningar med glöd och hängivenhet. Det hände något.

Idag är det som en omvänd hand. Världsanden har skickat på oss en ny sorts utmaningar som politikerna helt enkelt inte vill ta i, skolan och migrationen till exempel. Själva ordet utmaning har i politikers mun blivit kommit att betyda ”ett svårt problem som vi inte tänker göra något åt”.

Den här relativt nya oviljan hos nationens ledare att göra sitt jobb är svårförklarlig. Det är inte så att de skulle sakna kunskap om i vilken riktning exempelvis skolan behöver reformeras. Mänskligheten har tusentals års erfarenhet av hur man bedriver undervisning och tekniken har inte förändrats. Sverige hade förmodligen världens bästa skola fram till för kanske fyrtio år sedan. Och är det så att någon skolpolitiker har frågor på den punkten kan förre länskolinspektören Bert Stålhammar, numera pensionär i Örebro, tillfrågas.

Nej, förklaringen måste vara att de inte vill få ordning på skolan. Detta ger mig myror i huvudet. De vill inte göra upp med det felaktiga, flummiga och postmoderna tänkande som står i vägen för en uppryckning av skolan. Jag har kommit fram till att politikerna älskar detta tänkande så mycket att det måste bevaras även om priset – skolans sönderfall – är hiskligt upptrissat. Och varför älskar de då detta tänkande så högt? Jo, därför att detta tänkande är den gren de själva sitter på, alltså den humanitära stormaktens socialsekreterarperspektiv på tillvaron, dess omsorgs- och klientfilosofi. Skolan kan inte räddas om inte politikerna lär sig att tänka annorlunda och skaffa sig andra värderingar. Sådant är plågsamt. Därför ryggar de inför de uppgifter Världsanden presenterar för dem. Det får vi medborgare lida för.