Ulf Larsson

Hur skulle jag gå tillväga om jag ville bli skribent på någon av riksmorgontidningarnas kultursidor, till exempel SvD eller DN? Ja en taktisk manöver kunde kanske vara att skicka in ett textarbetsprov. Här ställer – som alla journalister vet – olika texttyper inom tidningarna olika krav – en argumenterande ledartext inte bara bör utan ska vara vinklad och subjektiv, medan nyhetsrapporteringen åtminstone i idealfallet bör vara mer objektiv och bara redogöra för fakta som är relevanta för den aktuella händelsen. På just kultursidorna stöter man nuförtiden på alla möjliga slags texter, inte bara recensioner av böcker och filmer och så vidare, utan inte sällan även olika hybridformer mellan kåserier, politiska manifest och personligt hållna och starkt vinklade krönikor. De här texterna är ofta skrivna av kulturchefen själv eller åtminstone av någon av tidningens mer bemärkta medarbetare.

Det är just här jag skulle vilja pröva min skrivarlycka. Därför står jag nu i begrepp att skicka in nedanstående egenhändigt författade kröniketext, som baseras på aktuella strömningar i det nordiska migrationspolitiska samtalet, till några av de större morgontidningarnas kulturredaktioner. Jag är tacksam för alla slags kommentarer från Det Goda Samhällets läsare – kan något kanske formuleras tydligare? Bör något lyftas fram? Har jag glömt något? Kan något undvaras? Allt i syfte att väcka kulturredaktörernas och -chefernas gillande.

Här har vi nu krönikan:

”DET FANNS EN TID då de nordiska länderna utgjorde en enhet ifråga om värderingar och historia. Både den historia som är just historia, och den framtida historia som kommer att skrivas av dagens invånare i Norden.

Men nu är den tiden förbi.

Kanske för alltid.

Att en högerpopulistisk politiker som integrationsminister Sylvi Listhaug från det norska främlingsfientliga Fremskrittspartiet helt öppet kan påstå att man inte skulle kunna få söka jobb i Norge klädd i niqab, samtidigt som hon öppnar Norges nationella ”integrationskonferens” är bara ett tecken i tiden. Listhaug har den senaste tiden gjort sig känd för en rad spektakulära uttalanden och åtgärder, som till exempelvis att ta ifrån asylsökande deras lagstadgade dagpenning och ersätta pengarna med ett slags kontantkort – det så kallade Sylvi-kortet – som bara ska gälla som betalningsmedel och inte som kontantuttagskort. Syftet skulle enligt minister Listhaug vara att motverka att ”mange, spesielt barn og unge, føler et press på å sende penger tilbake til familiene sine. Noen lever derfor på et minimum og blir underernært”.

Listhaugs till medmänsklighet illa kamouflerade utspel är bara ett i en lång rad av liknande rasistiska röstfisken – här i Norden är Danmarks Inger Stöjberg ett annat ministerexempel av samma dignitet och signifikans. Men att Sylvi Listhaug och hennes kompani inte har något svar på hur Norden och övriga Europa ska lösa de utmaningar vi alla står inför är tyvärr alltför uppenbart – istället hemfaller hon åt klassisk xenofobisk populistretorik, som till exempel i följande uttalande på sin Facebooksida:

Jeg mener de som kommer til Norge må tilpasse seg samfunnet vårt. Her spiser vi svin, drikker alkohol og viser ansiktet vårt. Man må innrette seg etter de verdier, lover og regler som er i Norge når man kommer hit. Lik og del!

SKA MÄNNISKOR ALLTSÅ TVINGAS att äta fläskkött och dricka alkohol bara för att de råkar befinna sig i Norge? Eller är det bara ännu ett populistiskt utspel från integrationsministern i vårt grannland? Vad har egentligen hänt med Norden och den tillit och tolerans som varit ett av våra kännetecken? Och hur har det kunnat bli såhär? Frågorna är många – men att något verkligen har förändrats är uppenbart. De nordiska länderna har ju trots sina olikheter kunnat stå enade i sitt hävdande av mänskliga rättigheter och humanitet; vi har kunnat agera som vägledning och fyrbåkar i en allt oroligare omvärld. På ett stormigt hav har vi kunnat erbjuda frälsarkransar, och i den stekande öknen en oas med svalkande vatten. Vi delar ut Nobelpris och fredspris. Vi ger alla, män, kvinnor, gamla och unga samma rättigheter och möjligheter. Det är därför ytterst oroande att det norska utspelet inte bara omfattar högerpopulisten Listhaug utan också självaste statsminister Erna Solberg, som får komma till tals om hur man ”ska klä sig” i DN den 18 oktober:

Jag tycker att vi ska kunna se varandras ansikten i arbetslivet, säger Solberg, som tillhör det konservativa regeringspartiet Høyre, till NRK.

Och:

Nej, du hade troligen inte fått jobb vare sig hos mig eller hos många andra om du hade haft niqab på dig.

Erna Solberg säger att människor ska tillåtas att visa sin religiösa tillhörighet i arbetslivet, men att det är viktigt att sätta gränser:

Niqab och burka är inget stort problem i Norge, men det finns en del som bär det. Jag upplever det som att det till stor del är ett politiskt ställningstagande. De som bär plaggen vill utmana gränserna i det norska samhället. Då måste vi sätta gränser, säger Erna Solberg till NRK.

Du får välja vad du vill på fritiden, men i arbetslivet är det klart att vi önskar att se varandras ansikten.

DET ÄR ALLTSÅ UPPENBART att vårt grannland Norge inte har anammat samma synsätt på vilka möjligheter som det mänskliga mötet och människors olikheter erbjuder som man har i Sverige, där DN som ett exempel på detta nyligen publicerade ett fylligt reportage om hur integrationen kan ta sig uttryck i Stockholmsförorten Sollentuna. Det ska inte förnekas att det ibland kan uppstå konflikter i arbetet med integrationen och när två ska bli ett – allt annat vore ju konstigt – men Sverige tillhör de länder som satsar mest pengar på integration. I Sverige har man också insett att integration inte handlar om ensidig anpassning, utan tvärtom är en ömsesidig process där allas behov och intressen ska få komma till tals och tas hänsyn till. Det finns dock alltid mörka krafter som på olika desinformativa vis försöker lyfta fram de mer komplexa utmaningarna i denna process, och därmed ägnar sig åt att svartmåla Sverige för sina egna inrikespolitiska syften. Det här är något som Daniel Poohl på Stiftelsen Expo noga håller ögonen på:

Grovt främlingsfientliga uttalanden av det slag som Erna Solberg och Sylvi Listhaug gör, är lyckligtvis relativt sällsynta bland svenska politiker, som ju mer präglas av en humanitär människosyn och samförstånd än vad fallet är i till exempel Norge idag. Men tyvärr är det ett faktum att intolerans och rasism ökar i många länder i Europa och blir så att säga mer rumsrena. Men vi har den här utvecklingen under radarn. Vi har gått ut och krävt en ursäkt av både Listhaug och Solberg men hittills har det varit tyst.

SOM BLAND ANNAT ANNE RAMBERG OCH CECILIA HAGEN har visat, kan man se dessa rasistiska och fascistiska vindar som en epidemisk farsot som sveper fram med allt större kraft. Nu är det viktigt att vi står upp tillsammans och agerar mot detta. Låt oss fortsätta att värna ett samhälle som bygger på tolerans, humanism och respekt för mänskliga rättigheter – ett samhälle präglat av respekten för allas lika värde och där vi inte ställer grupper mot varandra. Låt oss hålla vårt samhälle rent från brunråttor – både i Sverige, Norge och Europa.

Istället för att släppa fram diktaturens kreatur.”

Slut på arbetsprovet.