De senaste åren har jag blivit allt mer skeptisk till den massmediala verklighetsbeskrivningen. Jag har därför tagit för vana att jämföra svenska mediers nyhetsbevakning med utländsk press. Istället för att ryckas med av journalistikens emotionella utspel har jag börjat samla statistik. Jag har vinnlagt mig om att granska både det som sägs och det som inte sägs. Inte sällan har jag hittat en annan sanning i domstolsprotokoll än i tidningarnas rapportering. Dessutom har jag ofta upptäckt en diskrepans mellan SCB:s siffror och uttalanden som gjorts av ledande politiker.
I takt med att mina egna ansträngningar ökat har mitt förtroende för etablerad media sjunkit. En nyanserad bild av det svenska samhället kräver i min mening komplettering med alternativ media och egna efterforskningar. Det var därför med stort intresse jag läste Utrikesdepartementets promemoria ”Vägledning för hantering av desinformation och ryktesspridning”. Detta alster, som nyligen skickats ut till svenska beskickningar i utlandet, innehåller nämligen en utförlig beskrivning av precis de strategier som traditionella medier praktiserar för att förstärka sin argumentation. UD riktar dock sin kritik mot alternativ media.
Nedan följer några intressanta citat ur publikationen:
Desinformation är ett samlingsbegrepp som omfattar flera företeelser, som kan ha olika intentioner, men i slutändan få liknande konsekvenser, dvs. spridning av osanning som bl.a. kan skada bilden av Sverige.
Det är viktigt att agera så tidigt som möjligt innan desinformatören har hunnit få ett stort informationsövertag. Om en vinkel av en händelse eller företeelse har hunnit få fäste är det svårare att påverka uppfattningen om vad som är sant.
Ett tecken på att man har seriösa medier är just att man vill höra andra sidan av en fråga.
Samtidigt genomgår journalistiken stora förändringar. De stora medieföretagen får allt svårare att behålla vinster och skär därför ner på sina redaktioner. Med färre journalister anställda köps mer nyheter in från nyhetsbyråer, vilket leder till att fler medier använder samma källor och samma nyheter.
Alternativa medier och bloggare har under senare år fått en betydligt större roll som opinionsbildare. De är inte underställda några pressetiska regler och har inte några krav på objektivitet. En bloggare kan uttrycka praktiskt taget vilka åsikter som helst och påstå att det är sant.
Alternativ media är ett begrepp som används för att beskriva de oftast högerextrema digitala nyhetstidningar via vilka desinformation ibland sprids. Det förekommer även viss desinformation/propaganda från vänsterextremister men dessa driver inte för närvarande aktivt desinformationkampanjer på samma sätt.
Både de så kallade alternativa medierna och propagandan från en utländsk stat har gemensamt att de skapar en relativisering av sanningen i de frågor som berör dem. Genom att erbjuda en alternativ sanning, även om den inte är baserad på fakta, så lägger man ansvaret på läsaren att bedöma om det är de alternativa mediernas version av sanningen som är korrekt eller om det är exempelvis de etablerade mediehusen eller public service som har rätt i en fråga. Att en mängd alternativa ´sanningar´ publiceras gör det svårt och tidskrävande att motbevisa de många gånger lättgenomskådade lögnerna, och när de väl publicerats får de lätt fäste.
Om läsaren läser samma ´fakta´ vid ytterligare tillfällen förstärks känslan av att det som skrivs är sant. En relativ bild av sanningen har då fått fotfäste samtidigt som läsaren av de alternativa medierna allt mer ifrågasätter det som förmedlas av de traditionella och mer etablerade medierna.
Den uppmärksamme nyhetskonsumenten kan konstatera att etablerad media ofta agerar på det sätt som UD menar är utmärkande för alternativa medier. Tydligast syns detta i rapporteringen av migrationsrelaterade frågor. Som exempel kan nämnas hur SVT, genom att inkludera arbetskraftsinvandring och använda en avvikande definition av högskoleutbildning, hävdade att syriska asylsökande utgjorde ett ”kompetensregn”(1). Ett annat exempel kan hämtas från DN, som med hänvisning till en rapport från Arbetsförmedlingen gjorde gällande att Sverige behöver 100 000 invandrare per år för att klara välfärden. I det fallet fick alternativmedia rycka ut för att förklara att Arbetsförmedlingens rapport inte tagit hänsyn till varken skatter eller välfärdsbehov (2, 3). Etablerad media har dessutom, i enlighet med UD:s beskrivning ovan, medverkat till att åsikter upprepas om och om igen tills de framstår som sanningar. Exempelvis har den massmediala retoriken låtit oss förstå att en person som sympatiserar med Sverigedemokraterna omöjligen kan respektera människors lika värde. Någon logisk kedja av argument bakom denna slutsats har dock aldrig presenterats.
Några försiktiga röster har nu hörts från journalistkårens egna led och bekräftat missförhållandena. Först ut var Lasse Granestrand, som 2007 skrev en bok om den ensidiga bevakningen av flyktingfrågor. Han har därefter följt upp ämnet i flera debattartiklar (4). Anne-Charlotte Marteus visade mod när hon i en ledarkrönika i Expressen erkände att hon varit med att bygga den åsiktskorridor som omöjliggjort en konstruktiv invandringsdebatt (5). För det fick hon utstå spott och spe. Detsamma råkade journalisten Sakine Madon ut för efter att ha publicerat kollegors berättelser om hur de pressats till vinklingar för att inte gynna SD (6). Erik Helmersson svarade i en ledare i DN att han under sin karriär som journalist aldrig upplevt det Madon beskriver, men påtalade samtidigt att journalistkåren ser det som sin uppgift att stå på den svages sida. ”Därför drar vi oss för att i onödan publicera uppgifter som kan bidra till ett mer främlingsfientligt klimat”, konstaterade han (7). Vad det betyder för objektiviteten i nyhetsrapporteringen får läsaren själv lista ut.
I sista meningen av sin publikation nyanserar UD texten genom att påpeka att de alternativa medierna inte alltid förmedlar falsk information och de traditionella inte alltid en sann bild. Det är i sak korrekt. Man kan dock fråga sig hur mycket pressetiken och objektivitetskraven är värda när journalistkåren har utvecklat en yrkeskultur och ett grupptryck som väger tyngre än pressetiska principer. Journalisternas jobb är saklig förmedling av viktig information. Det är inte deras uppgift att bevaka folkets moral genom att censurera fakta. Genom att ta på sig en roll som samhällets uppfostrare har journalisterna svikit sitt ansvar och sin publicistiska skyldighet gentemot allmänheten. Frågan kvarstår därför: vem kan man lita på?
Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har tidigare ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer, men har nu slagit ner sina rötter på den svenska landsbygden.
- http://www.di.se/artiklar/2015/6/4/ledare-granska-myten-om-flyktingars-hoga-utbildningar/?utm_medium=social&utm_source=twitter&utm_campaign=share_from_di
- http://www.dn.se/ekonomi/arbetsformedlingen-permanenta-dagens-hoga-invandring/
- http://tino.us/2015/04/trams-fran-ams/
- http://www.svd.se/politiker-och-medier-har-misskott-migrationsfragorna
- http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/det-ar-jag-som-ar-asiktskorridoren/
- http://www.expressen.se/ledare/sakine-madon/journalister-vinklar-for-att-inte-gynna-sd/
- http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-sd-ar-inte-malet/
DET GODA SAMHÄLLET 