Det finns väldigt mycket elände i världen. Det vet jag eftersom jag har varit där, mitt i eländet, med uppgiften att bekämpa just detta. Hur väl jag lyckats är svårt att säga. Eländet är helt enkelt alldeles för omfattande för att resultatet ska vara synligt, åtminstone från andra sidan jordklotet. Men om mina insatser har varit obetydliga på global nivå, så har de varit desto mer utvecklande på det personliga planet. Att arbeta med elände är nämligen oerhört lärorikt. Exempelvis lär man sig snabbt att hushålla med de tillgångar man har. Man lär sig också att nöden kräver prioriteringar. Finns det fler sjuka än mediciner, så måste man välja. Visst kan man stampa med foten, vifta med armarna och skrika uppåt i kedjan att det råder katastrof, men likt förbaskat står man där, just den dagen, med alldeles för lite av något man verkligen behöver.
Numera arbetar jag inte med elände, i varje fall inte av den kalibern. Ändå upplever jag ibland precis samma vanmakt som jag gjorde då. Det är – i brist på ett bättre ord – besvärande att se hur Sverige i sin idoga humanitära strävan väljer fel sätt att hjälpa. Det största felet är att hjälpen har villkorats med ett fullständigt orimligt krav: För att få del av den svenska generositeten måste man ta sig hit. Av de människor jag mött i kölvattnet av Rwandas folkmord, Tanzanias HIV-epidemi och Indiens översvämningar skulle ett ytterst litet fåtal ha kunnat genomföra en sådan resa.
I Sverige har vi valt att jämna ut livets orättvisor genom att skapa ett starkt välfärdssystem. Grundprincipen är att samhället ska stötta de svagaste. Välfärdsstatens tillgångar räcker dock inte till allt. Det finns pensionärer som lever under EU:s fattigdomsgräns, brottsoffer som aldrig får rättvisa och sjuka som inte får den vård de behöver. Därför kämpar välfärdsstaten ständigt med att identifiera de största behoven och rikta resurserna rätt. Obegripligt nog har Sverige valt en helt annan strategi när det gäller hjälp till människor i andra länder. De senaste åren har stora belopp överförts från biståndsbudgeten till asylmottagningen (1, 2). Pengar som reserverats för internationella hjälpinsatser går därmed till att försörja människor som tagit sig till Sverige. Det är en politik som skapar ett lotteri, där de tävlande riskerar livet för att vinna en bättre tillvaro. SR publicerade den 5 oktober ett reportage från Egypten, där 17-årige Saad berättar hur han planerar att lämna sin fattiga hemby för att ta sig till Europa (3). Han har redan försökt en gång och fick då uppleva hur båten kapsejsade. Många av hans medpassagerare dog. Trots det tänker han försöka igen:
Jag kommer antingen att nå fram till Italien eller dö på Medelhavet.
Det Saad beskriver är roulette med livet som insats. För många är högvinsten, den som gör risken värd att ta, det svenska välfärdssystemet.
Sveriges kostnader för asylmottagning och integration är nu större än UNHCR:s hela budget för katastrofhjälp till flyktingar (4, 5). För Sveriges del handlar det om ofattbara belopp, som kommer få människor till del. Samtidigt som FN:s World Food Programme varnar för att svält hotar i syriska flyktingläger startas hungerstrejker på svenska asylboenden (6, 7, 8, 9). Sensmoralen är tydlig: Här kan vi göra lite med väldigt mycket och där kan vi göra väldigt mycket med lite. Om vår ambition är att hjälpa så många som möjligt och nå fram till de bäst behövande kan vi inte använda geografisk belägenhet som urvalsgrund. Man är inte i större behov av svenska statens stöd för att man lyckas transportera sig till Sverige. Sådan kapacitet talar snarare för motsatsen.
Sverige har skapat en migrationspolitik som lockar till sig de fysiskt och ekonomiskt starka, medan de svaga lämnas kvar. Samtidigt blir de starka förvandlade till svaga när de hamnar i en främmande västerländsk verklighet, vars krav de är dåligt rustade att möta. Resultatet blir både utarmning av de katastrofdrabbade länderna och ett växande utanförskap i Sverige. Det är ett dyrt spel, som genererar många förlorare.
Att Sverige hyser höga humanitära ambitioner är hedervärt. Det är jag stolt över och jag hoppas att jag kan fortsätta vara det. Det är emellertid viktigt att denna föresats kanaliseras rätt. Adekvat resursanvändning innebär en omställning till mottagande av utvalda kvotflyktingar och insatser i katastrofernas närområden. Den nuvarande migrationspolitiken, där omåttliga resurser satsas på ett fåtal lyckligt lottade, måste upphöra. Den är orättvis, ansvarslös och skapar enorma sekundärproblem. Den är helt enkelt inte humanitär.
Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har tidigare ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer, men har nu slagit ner sina rötter på den svenska landsbygden.
(1) http://www.svt.se/nyheter/inrikes/asylmottagandet-groper-ur-bistandet
(2) http://www.svd.se/sverige-varldsmastare-pa-att-urholka-bistand
(3) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6533763
(6) http://www.wfp.org/emergencies/syria
(7) http://www.svd.se/asylsokande-hungerstrejkade-i-matprotest
(8) http://www.nt.se/nyheter/norrkoping/asylsokande-hungerstrejkar-i-norrkoping-om4054501.aspx
(9) http://www.dn.se/nyheter/sverige/asylboendet-for-trakigt-flyktingar-hungerstrejkar/
DET GODA SAMHÄLLET 