Patrik Engellau

Det märkvärdigaste som hänt i världen sedan skapelsen var den industriella revolutionen, som på kort tid förvandlade jordelivet från en jämmerdal till ett paradis – eller hade i varje fall gjort det om människorna inte varit så tjurigt inställda på att förstöra för varandra – över allt större delar av världen.

Filosofer, ekonomhistoriker och andra samhällsvetare ägnar avsevärd möda åt att förklara detta mirakel.

Världsmästerskapet i förklaring innehas just nu av den amerikanska ekonomiprofessorn Deirdre McCloskey, som just skrivit tre feta böcker i ärendet. Jag har visserligen inte läst böckerna, men jag har hört Thomas Gür, som läser allt, förklara för mig och dessutom har jag lyssnat på flera timmars YouTube-föreläsningar av professorn så jag tror att jag fattat ungefär vad hon menar (och jag skrev nyligen om henne).

Om trögskrivande tråkmånsar som Douglass North kan få Nobelpriset i ekonomi så borde McCloskey också få det ty hon är inte bara klartänkt, utan också en underhållare av rang, men detta är ligger henne kanske närmast i fatet i de där kretsarna. I vilket fall som helst förklarar hon glatt att hennes egen teori är den enda som håller och till en början är man benägen att hålla med.

Hennes teori är att utvecklingen tog fart när vanliga medelklassare, bourgeoisien, på 1700- och 1800-talen, av samhället tilläts ge utlopp för sin medfödda finurlighet, fiffighet och påhittighet och därför satte igång en explosion av innovationer som lyfte mänskligheten. Tidigare hade bourgeoisien hållits i schack av olika makthavare som inte velat tåla okontrollerade experiment med samhällsomvälvande potential från medelklassens sida. Så det stora som hände, förklarar McCloskey, var inte någon förändring i medelklassens mentalitet, utan i hur omvärlden behandlade den.

Briljant. Bästa förklaringen hittills. Mycket bättre än det där med kapitalackumulation på grund av slavhandel eller hederliga domstolar och tydliga, förutsägbara lagar. Fast ändå inte ända fram.

Vad är det för situation McCloskey vill få oss att föreställa oss? Jo, till exempel att kungen samlar ihop sina närmaste hertigar och grevar och säger: ”Grabbar, jag har en idé. Vi borde ha en bourgeoisie. Bra, va?” Hertigarna och grevarna tittar oförstående på kungen och svarar: ”Vad är det för något?” ”Det är när några av tölparna blir rika på att tillverka saker som folk vill ha”, säger kungen entusiastiskt. Och där föreställer sig McCloskey att hertigarna och grevarna plötsligt gör vågen och går ut på gatorna och torgen och ropar ”Laissez-faire. Enrichissez-vous. Varde borgerlighet!” Och en företagsam borgarklass uppstår.

Det tror inte jag på. Jag tror på att nya idéer plötsligt kan få genomslag. Vi har själva sett det. Tänk på olika IT-boomer som i ett huj har ändrat våra uppfattningar och skapat nya hjältar över en natt. IT-nördar i trasiga tröjor har lockat fram miljoners miljarders kronor ur rika människors plånböcker. Egensinniga visionärer har blivit internationella förebilder på några år.

Men skillnaden mellan verkligheten och McCloskeys saga är att världen i verkligheten inte tänker låta sig förhäxas av något innan det finns åtminstone i embryonal form. Samhället kan inte ta en borgarklass till sitt hjärta innan det finns ett gäng framgångsrika borgare att beskåda.

Så McCloskey svarar inte på frågan utan skjuter den bara ett steg vidare: hur uppstod de protoborgare som hennes 1700-talssamhälle så välvilligt beslöt att ta till sin famn sedan dessa vägröjare visat sig ha en framgångsrik formel?

Man kan inte avvisa McCloskeys teori bara för att hon har fel. Alla samhällsteoretiker har fel. Marx hade fel, Malthus hade fel, Keynes hade fel, Weber hade fel. Samhällsvetenskapernas fixstjärnor är geniala människor som lagt fram geniala tankar som inte riktigt håller. Men vad kan vi begära, den slutgiltigt korrekta sanningen om hur samhället förändras? Vi får lära oss att betrakta dessa snillens tankar som verktyg som kan hjälpa oss att komma närmare den fulla insikt vi aldrig kommer att nå.