Patrik Engellau

Fredrik Reinfeldt har fått mycket och kanske delvis oförtjänt skäll för sitt uttalande om att bara barbariet är ursvenskt. Han fick, som nästan alla vet, sin inspiration från Esaias Tegnér, som diktade så här:

All bildning står på ofri grund till slutet,

blott Barbariet var en gång fosterländskt;

men vett blef plantadt, jernhårdt språk blev brutet,

och sången stämd och lifvet menskligt njutet,

och vad Gustaviskt var blef derför även Svenskt.

Skalden menade att kung Gustav III, som var franskinspirerad, introducerade och förankrade en del franska vanor och tänkesätt i Sverige, varigenom dessa utländska inflytelser även blev svenska. Han menade förstås inte, som möjligen Reinfeldt, att svenskarna i djupet av sin själ bara är råbarkade vildar som behöver det förädlande inflytandet från valloner, fransmän, somalier och afghaner för att komma till sin rätt som kulturvarelser.

Men jag tror att det finns en grundläggande svensk värdering som inte kommit från utlandet, nämligen arbetslinjen.

Jag har i decennier chockat människor med följande provokativa uttalande: ”I valet mellan att leva av eget eller av andras arbete är det naturligt att föredra det senare”. Det är alltid några i auditoriet som ryser av avsmak. Menar jag på allvar att folk hellre skulle vilja försörjas av andra än att själva, genom egna ansträngningar, dra ihop sitt leverne? Vad har jag egentligen för människosyn?

Då säger jag att överklasser i alla länder och i alla tider, utom i dagens Sverige, alltid och som en självklarhet har låtit sig försörjas av andra. Har du inte sett Downton Abbey eller andra skildringar av den engelska  viktorianska överklassens livsstil? Tror du att de kultiverade gamla grekerna själva odlade sin jord och fiskade sin fisk? Nej, till sådant hade man slavar. Det finns ett portugisiskt talesätt sedan medeltiden enligt vilket ”arbete är för starka svarta människor och för vita som haft otur”. På italienska finns ett talande uttryck, ”il dolce farniente”, den ljuva sysslolösheten.

Det där har vi svenskar svårt att fatta. Om jag varit rasist skulle jag hävda att arbetslinjen och den med den sammanhängande tankevärlden sitter i svenskens dna, men nu är jag inte rasist så jag får nöja mig med att hävda att det här idépaketet har djupa rötter i vår kultur. Jag är inte medveten om att någon invandringsvåg genom tiderna lockat hit folk som särskilt uppmärksammats för sin arbetslust, men jag hör allt som oftast skildringar av hur svenska invandrare till USA hölls för pålitliga arbetsmyror.

Numera håller den svenska fliten kanske på att uppluckras, återigen ett fint bevis på att värderingarna inte sitter i de oföränderliga generna, utan i den föränderliga kulturen, men flitretoriken lever vidare. Det är först under de senaste åren man i väluppfostrade kretsar ens vågat uttala misstanken att det kanske finns sjukskrivna som kunnat jobba om de velat. Fortfarande går det väl hundra snyftreportage på temat ”Johan klättrar på väggarna av förtvivlan över att inte få ett jobb” på varje artikel med budskapet ”Gunilla orkar inte söka de trista skitjobb hon blir erbjuden utan föredrar att leva på bidrag och ägna dagarna åt att chilla med kompisarna”.

Det kanske finns ytterligare ursvenska värderingar utöver arbetslinjen, men jag kan inte komma på någon. Fast jag tror att detta råa, oförlåtande och barbariskt ursvenska drag knappast kommer att kunna hålla stånd mot de det mildrande inflytandet av seder från kulturer med mer nedtonade krav på allmän trägenhet.