Mohamed Omar

Khim Efraimsson är en svensk konvertit till islam. Den 21 juli 2016 publicerade han ett öppet brev på Facebook, riktat till författaren Marcus Birro. Syftet var att ”kommentera något av allt det som skrivs dagligen”, det vill säga om islam. Khim berättar att han blir ledsen eftersom han uppfattar att Birro utmålar hans religion som ett hot.

Själv har Khim bara positiva erfarenheter av sin religion, hävdar han:

”Den har gett mig mitt liv tillbaka, den ger mig vägledning och skänker fred och barmhärtighet till hundratals miljoner människor världen över. För det är ju så verkligheten ser ut för de flesta. Världen står i brand på alla TV-kanaler, men de flesta av världens människor lever sida vid sida i fred. På många sätt blir världen bättre för var dag som går.”

Beror freden som finns i islamvärlden på islam? Beror barmhärtigheten som finns i islamvärlden på islam? Eller beror den på att muslimer är människor? De flesta människor, oavsett religion, tycker om fred. Vissa barmhärtighetsgärningar kan vara motiverade av islam, det tror jag. Som att man ger allmosor eller tar hand om ett föräldralöst barn.

Men hade de varit kristna i stället för muslimer, eller hinduer eller buddister, hade de också gjort goda gärningar i sina religioners namn. Det är inget unikt med islam i detta avseende. Tycker man om fred och barmhärtighet finns det många religioner att välja på. Man behöver inte ens ha en religion, man kan verka för fred och barmhärtighet ändå. Det som är unikt med islam är inte fred och barmhärtighet utan att det är den enda religionen i vår tid som i massiv skala uppmanar till heligt krig.

Sedan säger Khim att han förstår ”att det är lättare att fokusera på allt som är trasigt i världen”. Med detta tycks han mena en kritisk granskning av islamistisk terrorism. Men det är inte lätt att fokusera på detta. Det är faktiskt förenat med livsfara. Man kan bli dödad av jihadister. Många har blivit dödade.

Efter att han antytt att Birro lagt för mycket fokus på de dåliga uttrycken för islamisk religiositet, det vill säga jihadism, och för lite fokus på det fina som muslimer gör, konstaterar han ändå att ”det är vår plikt att försöka rätta till det”.

Ja, vi måste försöka rätta till det. Människor lider. Människor dör. Krig och kaos breder ut sig överallt där jihadismen får ett fäste. Men Khim vill inte prata om problemet. Hur ska han då ”rätta till det”?

”Vad är det du vill prata om? Vad är det du vill höra oss säga som vi inte redan sagt?” frågar han retoriskt. Jo, det är mycket som inte är sagt. Imamer fördömer, fördömer, fördömer. Det är nog med fördömanden. Vad vi behöver är ärlig och ödmjuk självkritik. Det är vad som saknas. Khim säger ingenting om uppmaningarna till våld i Koranen och i profeten Muhammeds undervisning. Han låtsas att de inte finns. Men det är just detta vi måste prata om!

Sedan antyder han att eftersom offren för jihadistisk terrorism i många fall är muslimer så kan den inte ha något med islam att göra. Vad han glömmer att nämna att Koranen och Muhammeds undervisning inte bara innehåller uppmaningar till krig mot icke-muslimer utan också muslimer! Dessa muslimer, som räknas till den sanna trons fiender, kallas ”hycklare” eller ”munafiqun” på arabiska. De är fiender eftersom de kallar sig muslimer men inte följer Guds lagar och Muhammeds befallningar. Muhammed ska faktiskt ha bränt ner en moské! Så det heliga kriget riktas inte bara mot icke-muslimer utan även mot hycklare och kättare bland muslimerna. Så har det varit genom hela islams historia. Muhammeds efterträdare, Abu Bakr, förde krig mot muslimer och massakrerade dem eftersom de inte godtog hans ledarskap.

När profeten Muhammed lät stena en muslimsk kvinna för att hon begått äktenskapsbrott, var detta straff då inte islamiskt eftersom den stenade kvinnan var muslim?

Vad Khim gör är att dölja de verkliga problem som finns, utmåla sig som offer och försöka få dem som påtalar dessa problem att verka elaka och dumma mot muslimer. Tanken att det kan vara omsorg om muslimer, deras lidande under islamiska lagar och jihad, som driver Birro, slår honom inte.

De allra, allra flesta muslimer har inte som Khim valt sin religion. De har passivt tagit emot den av sina föräldrar och sitt islamiska samhälle. Ytterst få muslimer har gjort ett medvetet, aktivt val att bli muslimer. Få muslimer har tid, ork och intresse att sätta sig in i vad som faktiskt står i de islamiska källorna. Och även om de gjorde det och fann något som var otrevligt är det inte osannolikt att de bara skulle låtsas som ingenting och gå vidare i förvissningen att ”de lärde har säkert ett svar på det här”. För många är förhållandet till tron inte rationell utan emotionell, det vi brukar kalla ”barnatro”.

De allra, allra flesta muslimer blev alltså muslimer innan de läst Koranen. Men Khim blev muslim efter att han läst Koranen. Man kan alltså inte jämföra honom med vilken född namnmuslim som helst i världen. Han har i vuxen ålder fattat ett beslut att konvertera. Han är förnuftig och kunnig. Därför bör man kunna ha ett seriöst samtal med honom om hans tro.

Khim avslutar sitt öppna brev med att ”ta avstånd” från terrorism. Ytterligare ett avståndstagande alltså. Det är inte vad som behövs. Vad som behövs är precis vad Birro efterfrågar, nämligen ett samtal. Ett samtal där man vågar ta upp uppmaningarna till våld och grymhet i Koranen och profeten Muhammeds undervisning.

Sådana samtal kan leda till ett nytt klimat i den islamiska världen där man vågar tänka kritiskt och ifrågasätta. Att de som inte tror till och med vågar skoja om sådant de uppfattar som absurt i Koranen. Det vågar de inte nu.

I ett sådant klimat kan processer sätta igång som reformerar islam, att man inte längre behöver förhålla sig med stenhårt gravallvar till källorna. Att man kan säga att det där med stening är barbariskt och vidrigt, ja, att Muhammed faktiskt gjorde fel och att han inte i alla avseenden kan vara en förebild för moderna muslimer.

Det blir bättre för muslimerna. Det blir bättre för icke-muslimerna.

Khim sällar sig sedan till gruppen ”vanliga muslimer” som är offer i den här ”galenskapen”. Men han är ingen vanlig muslim. Han är som sagt omvänd från sekulär svenne till muslim. Hur vanligt är det bland världens muslimer?

Men det finns också något annat som gör honom ovanlig. Han skriver att ”ingen ska behöva förföljas för sin tro” och att ”vi måste värna om varandras rätt till tro”. Det är ingen vanlig uppfattning bland världens muslimer. I stort sett alla islamiska stater diskriminerar andra religioner. Islam har en priviligierad ställning. Opinionsundersökningar visar att en stor del av världens muslimer dessutom vill att avfällingar från islam avrättas. Det är alltså ingen vanlig muslimsk uppfattning att ”vi måste värna varandras rätt till tro”. Profeten Muhammed själv sade: ”Döda den som lämnar religionen”.