Den 17 juni 2016 kom Högsta domstolens dom mot den lågstadielärare i Svenljunga som för två år sedan gav en örfil till en sjuårig elev efter det att pojken spottat henne i ansiktet. Både tingsrätt och hovrätt hade bedömt som örfilen som en ”ringa kränkning” och därför inte beviljat det skadestånd på 20 000 kronor som Skolinspektionen krävt att pojken skulle få. HD bedömde emellertid fallet annorlunda, även om rätten inte var enig, och tilldömde pojken ett skadestånd på 5 000 kronor.

Tingsrättens och hovrättens eniga uppfattning var att örfilen var reflexmässig och inte avsedd att kränka eller bestraffa pojken. Hovrätten formulerade sig så här:

Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att det genom V:s (vittnes) uppgifter är visat att L:s agerande mot E varit av reflexmässig karaktär och inte haft inslag av vare sig bestraffning eller repressalie. Det har vidare inte framkommit något som med styrka talar för att E tagit illa vid sig av händelsen. Hovrätten gör därmed samma bedömning som tingsrätten, dvs. att kränkningen varit ringa och att skadestånd därför inte ska utgå.

Även Svenljunga kommun har bedömt händelsen på likartat sätt. Läraren bad omedelbart efter det inträffade eleven och klassen om ursäkt. Hon talade också med elevens föräldrar för att berätta vad som hänt och be om ursäkt. Den drivande parten i åtalet mot den kvinnliga läraren har således varken varit elevens föräldrar eller lärarens chef, Svenljunga kommun, utan Skolinspektionen, vilken från början gjort en helt annan tolkning av det inträffade. Den har helt emot tingsrättens och hovrättens bedömning, samt lärarens och vittnens utsagor, tolkat örfilen som “våldsanvändning”, det vill säga som en medveten, avvägd handling, inte som en reflexhandling. Syftet ska ha varit att “kränka” eleven och “vedergälla”.

HD valde alltså att följa Skolinspektionens linje och helt bortse från den kontext de tidigare instanserna tagit hänsyn till. I HDs dom framkommer dock hur oprecis skollagen är när det gäller att bedöma vad en kränkning av en elev är: ”Var gränsen går för det tillåtna får bedömas med hänsyn till närmare omständigheter i det enskilda fallet.” (s 4, punkt 14) och ”Varken i lagtexten eller i förarbetena till de två lagarna ges någon närmare ledning beträffande när en elevs värdighet skall anses kränkt.” (s 6, punkt 17) Det mest tyngande argumentet för domen är dock att man valt att tolka en örfil som en handling som alltid till sin natur är bestraffande eller kränkande och inte som tingsrätten och hovrätten tolkat den som en oönskad reflex på den kränkning läraren oförberedd utsattes för när elevens spottloska hamnade i hennes ansikte.

Till lärare ger domen signalen att man måste vara extra försiktig så man inte får Skolinspektionen på sig, något alla lärare sedan länge känner till, men HDs domslut förstärker Skolinspektionens makt ytterligare, genom att gå tvärtemot tingsrättens och hovrättens kontextualiserande resonemang. Skolinspektionen och HDs domslut sätter för framtiden ribban högt för lärarna, vilka ska klara av att uthärda vilka kränkningar som helst. Lärarna vet nu att om de brusar upp och eleven tar illa vid sig kan de straffdömas av domstol.

Till elever ger domen signalen att de kan gå nästan hur långt som helst i trakasserier mot en lärare och ändå få rätt. Om läraren till sist brusar upp och ge eleven en örfil, ett grepp om armen eller något annat som kan tolkas som kränkning så kan eleven få ett gediget skadestånd att dryga ut kassan med. För föräldrar till stökiga elever är budskapet lika glasklart och positivt: låt barnen hållas – i slutändan kan det bli en gynnsam affär även för er!

Rent krasst är den här domen och dess bakgrundshistoria en örfil i ansiktet på en svensk lärarkår som de senaste femtio åren fått svälja sin heder och mer än någon annan yrkesgrupp i landet göra avkall på arbetsvillkor, lön, social status och prestige.

Katarina Tavakol är född och uppvuxen i Ulricehamn, Västergötland, och läste litteratur- och religionshistoria i Lund under post-modernismens värsta härjningar i slutet av 80- början på 90-talet. Hon återvände till verkligheten som gymnasielärare i Stockholm innan hon 1997 flyttade utomlands med sin familj, först till Ryssland, sedan till Bolivia, Mexiko, Panama, Filippinerna, Fiji och Dubai (och har även besökt Iran ett tiotal gånger).