Patrik Engellau

Under denna rubrik, inspirerad av Sokrates, som uppmanade människorna till just detta, tänker jag nu framföra några tankar om svenskheten. Bakgrunden är att jag tycker att vi svenskar är fega. Att vi håller oss så snällt inom åsiktskorridoren beror ju inte på att någon ond makt tvingar oss till det utan på att vi väljer att vara koncilianta. (Jag är inte ett dugg bättre själv, men jag kan numera inte få sparken eftersom jag inte har något jobb och därför är det nu lättare för mig att ta bladet från munnen.) Att välja att inte säga saker som kan reta någon potentat eller annan medmänniska är själva definitionen av feghet.

Jag ogillar verbet problematisera. Det vilar något unket, postmodernistiskt, södertörnshögskoleaktigt över det. Men för att bevisa min vidsynthet ska jag nu använda det och problematisera den svenska fegheten.

Sture Eskilsson, en gång informationsdirektör på Svenska Arbetsgivareföreningen och den enskilt mest betydelsefulla personen bakom de ”liberala systemskiften” – läs skolpeng och sådant – som Sverige genomgick med början omkring 1990, sa att svenskar är som ”ett stim av sniglar”. Det är välfunnet. Alla vet hur stim rör sig. Alla fiskarna simmar alltid åt samma håll. Sedan vänder sig alla fiskarna samtidigt och simmar alla åt ett nytt samma håll. Det är bara det att svenskarna är så mycket långsammare än fiskarna.

Men denna koncilians och enhetlighet och konflikträdsla, denna extrema anpasslighet och konsensussträvan som kännetecknar oss svenskar är ju samtidigt en del av vår framgångsformel. I det homogena Sverige har det aldrig varit heroiskt att blåsa i visselpipor i stället för att ställa in sig i ledet. Sådan uppstudsighet har varit oförskämd och farlig. Små fiskar som lämnar stimmet blir tagna av gäddan.

Vi har inte fått så många internationella stilpoäng av vår feghet. Winston Churchill, som föraktade oss för vår feghet under kriget, besvärade sig inte ens med att komma och hämta det nobelpris i litteratur som vi så fjäskigt tillerkänt honom. Men de flesta människor bedömer inte sina samhällen efter stil och manér och erkännanden utan efter om det kommer kött och potatis på bordet och om livet är bekvämt och hyggligt att leva. På den punkten har vi varit enastående framgångsrika. Fega och inställsamma, men jäklar vad vi producerat medan andra folk med stora egon grälat, morrat och strejkat. Åsiktskorridoren har nog varit bra för åtminstone det kroppsliga välbefinnandet.

Min problematisering av fegheten har således kommit fram till att fegheten, hur illa beteckningen än låter, har varit rätt gynnsam för Sverige. Men sedan har vi det där med snigelheten. Då och då förändras världen och stimmet tvingas att simma i en ny riktning. I vändningarna tror jag andra, uppkäftigare folk har en fördel. Om dissidens uppskattas och hyllas kommer nya tankar att slå igenom snabbare än hos oss, där vi hela tiden ängsligt måste betrakta sniglarna i grannskapet för att fastställa om hela stimmet är redo för en gemensam sväng i en ny riktning.

Just nu är Sverige inne i en snigelsväng. Men det vore så mycket enklare, renare och värdigare om vi för ett ögonblick kunde frigöra oss från vår praktiska feghet och i stället lyssna till en sådan som drottning Victorias av England premiärminister Benjamin Disraeli, som förklarade det ansvar som åligger envar:

Livet är för kort för att vara småttigt. Människan är aldrig så mänsklig som när hon känner djupt, handlar djärvt och talar uppriktigt och kraftfullt.