Människans fyra åldrar

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Alla har hört talesättet – och de som är lite äldre har skrattat åt insikten som det illustrerar – att han som inte är socialist i unga år saknar hjärta medan han som inte är konservativ i vuxen ålder saknar hjärna.

Det är sant, men inte hela sanningen. I själva verket genomgår en tänkande människa inte ett, utan tre ideologiska skiften.

Först är den intelligenta människan socialist i bemärkelsen att han är uppfylld av tanken att om bara han och hans liktänkandes och jämnåriga polares klara förnuft fick råda över föräldragenerationens inskränkta tänkande – för att inte tala om morföräldrarnas reaktionära uppfattningar! – så skulle det hela snabbt ordna sig till det bästa. Om bara jag och sådana som jag får sitta i regeringen och bestämma så blir samhället så bra som det bara går. Det är den alltid lika upphetsande socialistiska tankegången.

Men även unga människor får så småningom erfarenheter. Själv blev jag 30 år innan jag fattade att det var något fel med det där tänkandet. Man förstår gradvis att världen är alltför komplicerad för att den ska kunna styras av ett plankommissariat enligt en aldrig så vetenskaplig och välvillig femårsplan. Man söker andra synsätt och upptäcker liberalismen.

Liberalismen säger inte hur många ton stål som ska produceras nästa år, den säger i stället hur lagar och regler och institutioner ska vara beskaffade för att människor i frihet själva ska se till att rätt antal ton stål och rätt antal vänsterskor ska produceras. Det liberala tänkandet är en ordning mer avancerat än det socialistiska tänkandet. Själv var jag en anhängare av det liberala tänkandet i decennier.

Sedan ansätts den förnuftiga människan av ruelse när det visar sig att alla de där fina institutionerna och värderingarna inte kan skapas av överheter, kungar och regeringar, utan på något obegripligt sätt växer fram av sig själva eller kanske inte alls växer fram. Sådant kan inte styras av överheten ens om det kommer en ledare som Åsa Romson. Den tänkande människan blir då konservativ och förordar att regeringar ska vara försiktiga med att göra någonting alls och övergår i stället till att uppmana folk att respektera varandra och gamla fina traditioner och att inte cykla på trottoarerna så kanske samhället blir lyckligt. Så började jag själv tänka i oktober 2012 (fråga mig inte varför jag vet så exakt, det bara kändes så).

Den fjärde åldern inleds när människan börjar inse att hon kanske inte är odödlig och därför begrundar sin hädanfärd. Den åldern illustreras pregnant av talesättet att fan blir religiös när han blir gammal. Människan undrar om Gud kanske finns trots allt. Det bär emot för en vetenskapligt tänkande person eller i varje fall en människa som har pretentioner att tänka som naturvetenskapare. Naturvetenskapen har tjänat mänskligheten väl och är en sorts gud. Eftersom vår kultur är monoteistisk och man inte ska ha andra gudar än Gud så känns det avigt att föreställa sig en övernaturlig gud vid sidan av naturvetenskapen som på något sätt är inblandad i livets mysterier.

Jaha, tror jag människan säger sig i denna fjärde ålder, men vafan, hela tillvaron är ju ett mysterium som naturvetenskapen inte kan förklara. Så tänk om det finns en Gud och ett himmelrike, jag har ju på det hela taget varit rätt schysst mot andra människor under mitt liv. Man kan i alla fall leka med tanken.