Patrik Engellau

Man kan inte vara säker på någonting. Alla ens uppfattningar och försanthållanden måste ständigt ifrågasättas och undersökas och eventuellt revideras.

Som så ofta tidigare hamnade jag häromdagen i en diskussion om migranter i asylboenden. Min samtalspartner hävdade att det är orimligt att Sverige tar så lång tid på sig att behandla asylansökningarna och att det är ett slöseri med migranternas tid ”att vi inte lär dem svenska”.

Efteråt funderade jag på det där med att ”vi inte lär dem”. Den bakomliggande föreställningen är att person A har kunskaper som person B saknar och att person A på något vis kan tanka över dessa kunskaper till person B. Tankefiguren tillämpas förstås inte bara på migranter, utan också på svenska barn i svenska skolor.

Min erfarenhet är att denna föreställning eller tankefigur är felaktig och därför vilseledande. Kunskaper överförs inte som bensin från en pump till en tom tank. I själva verket tror jag inte någon kan lära någon någonting.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag studerar portugisiska som fritidsnöje. Jag har en mycket trevlig lärarinna i Rio de Janeiro. Vi kommunicerar via email och Skype. Lär hon mig något?

Jag skulle inte vilja vara utan henne, men om sanningen ska fram så lär hon mig ingenting. Hon kan inte lära mig något, det är jag som måste göra det. Glosor måste jag själv plugga in. Det går inte att sätta en kabel från hennes huvud till mitt och ladda ned ett ordförråd. Det är samma sak med verben (som i portugisiskan uppträder i ett överdrivet antal kasi och tempi och personer som man emellertid slaviskt måste följa om man vill hållas för en rimligt bildad människa). Det är samma sak med prepositionerna och adverben och de idiomatiska uttrycken. Alltihop är mitt ansvar och kan tyvärr inte överlåtas. Om jag så betalade hundratusentals kronor till min lärarinna så skulle hon inte kunna lära mig portugisiska medan jag gick på bio eller sov och det beror inte på att hon är en dålig lärarinna, utan det beror på hur livet är konstruerat.

Lärare har man till att ge tips och fingervisningar när man villar bort sig i det obekanta ämnet eller riskerar att storkna för alla djävla synonymer (portugisiskan har 400 000 ord mot svenskans 170 000 så då fattar du att det blir en massa synonymer).

Sanningen i mitt synsätt uppenbarar sig i det faktum att en person B faktiskt kan lära sig saker utan medverkan av en person A. B kallas då autodidakt. Autodidakter finns. Däremot kan en person A inte lära en person B någonting om inte B aktivt medverkar. Om detta hade gått så skulle A ha varit en autodocent. Autodocenter finns inte.

Så varifrån har vi fått uppfattningen att det är person A som lär person B snarare än att det är person B som lär sig själv under överinseende av person A? Jag tror att det beror på att det i vårt land har funnits en bildningshunger. Person B har längtat efter att lära sig (eller också har person Bs föräldrar piskat person B att gå till skolan för att person B ska kunna göra klassresa, kanske en mer verklighetsnära beskrivning). Om person Bs engagemang för skolningen är en självklarhet så behöver det inte omnämnas, utan hela fokus kan falla på person As insats, alltså övervakningen av Bs inlärning. Då kan man använda ett uttryck som ”läraren lär eleven” utan att tankefelet blir uppenbart.

Problem anhopas emellertid när B inte har lust att lära sig. Så är det i ökande utsträckning i svenska skolor och vad jag förstår även vad gäller inlärandet av svenska på asylboendena (minns vad jag sa om att självstudier faktiskt existerar vilket betyder att sfi-lärare inte nödvändigtvis måste vara på plats innan migranten börjar träna svenska glosor).

Vad man – ”man” betyder i detta fall politikerna – ska göra åt detta vet jag inte. När det gäller skolan tror jag att man åtminstone bör överväga att ändra synsätt. Utbildning bör nog betraktas som en förmån snarare än en skyldighet. De som inte vill eller förmår tillgodogöra sig lärarens assistans bör inte närvara. Att Sveriges ekonomi skulle vinna något på att staten tvingar motvilliga ungdomar att sitta av några extra år i skolan tror jag inte på.