750 års historia plus en osäkerhet

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Om vi funderar över vad som har gjort västerlandet så framgångsrikt så tror jag att vi kommer fram till att det beror på att etablissemang inte får styra, att folk får tänka lite som de vill samt att det mest framgångsrika tänkandet är det uppstramat skärpta och logiskt strukturerade, kort sagt vetenskapliga. Sammanfattningsvis är framgångsformeln att så många människor som möjligt tillåts tänka fritt och att de väljer att tänka enligt vetenskapliga principer. (Till detta kommer att lämpliga värderingar måste råda i samhället, men det gör ekvationen så komplicerad att jag struntar i det och helt fräckt påstår att ovanstående är framgångsreceptet i dess helhet.)

Alla historieteorier är svaga, osäkra och ihåliga, men här kommer min historieteori, som är bättre än de flesta andra, inte nödvändigtvis för att den är sann, vad nu det skulle betyda, men för att den hjälper att organisera tänkandet kring de historiska förloppen.

De historiska förloppen organiserar sig i cykler om 250 år. Vid varje 250-årsjubileum inträffar något epokgörande.

Det började år 1215 med engelska Magna Carta som introducerade ett helt nytt koncept, nämligen att fursten inte kan bestämma allt precis som han tycker utan ska verka inom ramen för ett system av lagar och dessutom måste konsultera folket (nåja, i varje fall adeln och prästerna). Bakgrunden var att kung John – känd från Robin Hood – hade retat upp ett antal baroner som därefter tvingade kungen att underteckna detta epokgörande dokument.

Cartans principer gällde till och från under århundradena därefter men fick ett rejält och bestående genombrott genom USAs konstitution och så småningom genom FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. (Presidentänkan Eleanor Roosevelt, som ledde arbetet med att formulera detta aktstycke, gjorde följande bedömning: ”Denna förklaring kan mycket väl bli vår internationella Magna Carta för alla människor överallt”.

Att folket hade rätt att vara med och bestämma var alltså den första landvinningen.

Den andra landvinningen var att folket hade rätt att tänka själv och därigenom påverka sina egna liv. Den kom under renässansen. Erasmus av Rotterdam, om man ska lyfta fram en enskild person i högen av filosofer och tänkare, förkunnade den fria viljan, alltså föreställningen att människan kunde formulera egna tankar och göra egna val och således inte behövde anpassa sig efter auktoriteter som Gud och kyrkan. Att en sådan som Luther översatte Bibeln till lokalspråket tyska hjälpte också till (även om Luther inte alls gillade det där med fri vilja och kallade Erasmus för ”huggorm, en lögnare och djävulens verktyg”).

Men hur skulle då människan tänka? Fritt tänkande kan ju leda vart som helst. Det gällde att tänka rätt. (”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” står det som bekant med Thorilds ord över ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala.)

På 1700-talet, 250 år senare, slog ett nytt och enastående fruktbart tänkande igenom, nämligen det vetenskapliga. Folk med rättigheter, fri vilja och ett användbart och nyttigt sätt att tänka gick såklart inte att stoppa och det ledde till industriell revolution och så småningom välstånd för alla (fast det varken var planerat eller förutsett).

Jag vågar påstå att alla dessa tre komponenter, plus kanske en del andra, var nödvändiga för att västerlandet skulle uppnå de framgångar som sedermera uppenbarats.

Jag vågar också påstå, fast jag kan ha fel, att ingen av de tre komponenterna etablerats i någon kultur utanför den västerländska. Jag menar att vi måste se denna troliga sanning i vitögat och sluta drömma om kulturernas lika värde. Mångkulturdoktrinen är troligen samhällsfarlig.

För övrigt håller vår tids västerland på att ifrågasätta de grundelement varpå dess välstånd vilar. Magna Carta-komponenten känns visserligen rätt säker och rentav omhuldad och likaså erkännandet av individens rätt till eget tänkande, men vetenskapens krav på logik, stringens, relevans och hederlighet har kastats över ända, i varje fall inom betydelsefulla samhällssektorer såsom skolan, politiken och journalistiken.

Jag kan inte förstå annat än att det måste leda till den etablerade ordningens sönderfall. Kanske går det inte att göra något åt det, ty 250 år har gått och mänskligheten är därför på väg in i en ny omvälvande period när en ny typ av idéer, som vi idag inte kan föreställa oss, kommer att sätta sin prägel på det mänskliga samhället. (Jag vet bara att dessa nya idéer inte kommer att vara sådana som Miljöpartiet står för.)

PS Om någon hävdar att jag trasslar till det för mig eftersom jag i andra sammanhang påstått att den protestantiska etiken är den bästa förklaringen till västerlandets unika framgångar så säger jag bara: touché!