Patrik Engellau

Jag tror nästan inte på någonting. Jag tvivlar på allt. När jag häromdagen lyssnade på min nuvarande favoritfilosof Clóvis (se här) förstod jag att jag var i gott sällskap. Filosofen René Descartes, död 1650 på Stockholms gamla kungaslott, tvivlade också på allt. Det enda han inte tvivlade på var att han faktiskt tvivlade. När han blev medveten om denna tankehandling eller observation tyckte han sig äntligen ha fått en fast punkt utifrån vilken han kunde bygga ett filosofiskt system och utropade hänfört: Cogito, ergo sum (jag tänker, alltså finns jag).

Jag har inte tid att vara fullt så djupsinnig som Descartes, till exempel har jag inte besvärat mig med att ifrågasätta min egen existens, men likafullt är jag mycket skeptisk. Framför allt är jag skeptisk mot konspirationsteorier, alltså föreställningar om att det ligger dolda sammansvärjningar bakom betydelsefulla händelser, för det mesta händelser som konspirationsteoretikerna inte gillar.

En populär teori är att ett gäng för det mesta nordamerikanska miljardärer vill utplåna nationalstaterna och inrätta en New World Order och att Agenda 2030 (som jag skrev om för ett tag sedan) är ett utslag av denna strävan. Vi talar inte om någon liten konspirationsteori i privata kretsar utan om en världssnackis. Jag googlade på ”Agenda 2030 New World Order” (utan citationstecken) och fick 1 250 000 träffar. Tanken är alltså att en liten men oändligt mäktig miljardärskabal ska ha förmått FNs närmare 200 medlemsländer att rösta för den framtid miljardärerna önskar sig.

Jag undrar hur anhängarna av denna teori föreställer sig att det går till i världen. Tror de att miljardärerna åker runt i sina flygmaskiner till olika afrikanska länder för att muta presidenterna att förmå sina länder att rösta för Agenda 2030?

En mycket enklare och därför mer trovärdig förklaring får man om man betänker att FN, som utarbetat Agenda 2030, nog inte har så mycket emot en ny världsordning där världsorganisationen får mer inflytande på de enskilda nationernas bekostnad – ungefär som att Bryssel gillar att europeiska beslut fattas där – samt att u-länderna, som utgör FNs röstmajoritet, har en mycket positiv inställning till en handlingsplan där det på varannan rad förklaras att u-länderna måste få mer pengar av de rika länderna.

Men hur är det då med min egen favoritteori, den om att svensk politik och svenskt tänkande styrs av egenintresset hos ett maktblock som vill att folk ska vara svaga och hjälpbehövande, nämligen det välfärdsindustriella komplexet? Är inte det också en konspirationsteori?

Nej, det är det inte eftersom den teorin inte förutsätter intriger, komplotter och ränker (något som inte hindrade mig från att fejka ett styrelsesammanträde i komplexet). För att förklara komplexets existens räcker det med att hänvisa till de likartade egenintressena hos en stor grupp människor som lever av att välfärdsstaten har många klienter med stora behov av hjälpande insatser.

En vänlig läsare skickade mig en länk till en brittisk sajt som heter Angry Harry där det förekommer ett resonemang som förklarar samma sak från en annan vinkel och som jag rekommenderar till läsning om du har en kvart över.