Patrik Engellau

År 2000 beslöt FN att anta en plan som kallades ”Millenniets utvecklingsmål” och bestod av åtta angivna mål som skulle vara uppnådda till 2015. Det främsta målet var att utrota extrem fattigdom och hunger, det andra att åstadkomma grundutbildning för alla, det tredje att främja jämställdhet mellan könen, det fjärde att minska barnadödligheten och så vidare.

År 2015 kan man konstatera att det har gått rätt bra. Till exempel har den extrema fattigdomen och barnadödligheten reducerats rejält. Mycket litet av detta beror förstås på FN eller ens på de nationella regeringarna. Framgångarna beror i stället på den ekonomiska utvecklingen som i ökande utsträckning har kommit att gynna framför allt u-länderna (eller rättare sagt en del u-länder).

Att FN rätteligen inte kan ta åt sig äran hindrar dock inte organisationen från att blåsa upp sig och göra ett försök. Uppmuntrat av de goda resultaten antog FN i september i år en ny femtonårsplan som heter Agenda 2030 eller rättare sagt Omvandlingen av vår värld: planen för hållbar utveckling 2030. 

En sak bör man alltid hålla i minnet när det gäller FN. Organisationen har 193 medlemmar varav endast ett trettiotal, ungefär 15 procent, är rika i-länder. U-länderna och mellanländerna utgör 85 procent av medlemmarna. Varje medlem har en röst. När FN talar är det utvecklingsländer som talar. (Jag har förgäves letat efter röstsiffror; när man läser om Agenda 2030 får man uppfattningen att det rådde total uppslutning kring planen, vilket förstås är tänkbart.)

”I sin omfattning”, står det i Agenda 2030, ”går den plan vi presenterar idag emellertid långt bortom Milleniets utvecklingsmål.” Så är det – och med besked.

Agendan identifierar 17 mål för hållbar utveckling och 169 därtill hörande underpunkter. Det första målet är att ”Göra slut på fattigdomen i alla dess former överallt”. En av underpunkterna specificerar så här: ”År 2030 ska alla män och kvinnor, särskilt de fattiga och svaga, ha jämlika rättigheter till ekonomiska resurser… och kontroll över mark och andra slags egendom…” Nej, det är inte jag som inte kan översätta, det står så. Alla ska ha lika rättighet till all egendom. I en annan underpunkt står det att u-länderna måste ha mer resurser, till exempel ökat bistånd, så att Agenda 2030 kan uppnås fullt ut.

Mål 2 handlar om att eliminera hungern. Även för detta behövs det mer bistånd.

Mål 3 handlar om hälsa. Bland annat ska AIDS, tuberkulos, malaria och otillräckligt uppmärksammade tropiska sjukdomar vara utrotade år 2030. Alla ska kunna åtnjuta sjukvård, troligen statligt finansierad, fast det står inte uttryckligen.

Mål 4 gäller utbildning. År 2030 ska alla pojkar och flickor ha gratis skolutbildning inkluderande gymnasium (secondary school) som leder till ”relevanta och effektiva utbildningsresultat”.

Sådär håller det på. De minst utvecklade länderna ska ha minst sju procents årlig tillväxt. Det ska bli full sysselsättning för alla män och kvinnor inklusive ungdomar och handikappade och det ska vara anständiga (decent) jobb. Redan 2020 ska en global plan för ungdomssysselsättning börja tillämpas. Industrins andel av BNP ska fördubblas i de minst utvecklade länderna. Enligt mål 10 ska ”ojämlikheten inom och mellan länderna minskas” bland annat genom att biståndet uppmuntras. Utrotningshotade arter ska skyddas och utrotningen stoppas. Alla slags våld och därmed sammanhängande dödsfall ska avsevärt reduceras. Korruption och mutor ska avsevärt reduceras.

Mål 17 handlar om hur allt detta ska förverkligas. Det står inte rakt ut, men det låter som om man tänkt sig en sorts världsregering: ”Vi bekräftar vårt starka engagemang för att denna nya Agenda ska förverkligas fullt ut. Vi inser att vi inte kommer att kunna nå våra ambitiösa mål utan ett förstärkt och utvecklat Globalt Partnerskap som besitter lika ambitiösa medel för att nå målen.”

Om man etablerar en organisation och bemannar den med ambitiösa och kompetenta människor så kommer den ofelbart att börja jobba på att skaffa sig nya och större uppgifter. FN är en sådan organisation. Nu har den tydligen fått för sig att den ska styra allt och lösa alla världens problem. Det är hybris. Att FN får sådana idéer är begripligt, men det är inte bra, ty sådan klåfingrighet kan ställa till en massa besvär.

Fast mest verkar det handla om att den fattiga majoriteten av medlemmar ska ha mer pengar från den rika minoriteten. Betänk då vad jag och nobelpristagaren Deaton har försökt förklara. Biståndets viktigaste funktion är att försörja u-ländernas ledande skikt så att de slipper jobbet med att skapa goda utvecklingsförhållanden samtidigt som de kan peka på sina fattiga som skäl för ökat bistånd. Agenda 2030 är ett nästan löjligt tydligt exempel på hur denna process gestaltar sig i verkligheten.