Bitte Assarmo

Knappt har Miljöpartiet fått sitt nya språkrör förrän denna på alla sätt visar att hon tänker följa i sin företrädares fotspår. Även hon lever i en surrealistisk politikerverklighet, mycket långt från väljarnas, om det vittnar hennes påstående att partiet är ”visionära realister” med all önskvärd tydlighet.

Frågan jag ställer mig är om Isabella Lövin själv tror på påståendet – eller om hon bara spelar ett spel. Jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Å ena sidan skulle det första alternativet vara en naivitet så häpnadsväckande att den inte hör hemma hos en vuxen människa. Å andra sidan skulle det andra alternativet innebära en arrogans utan motsvarighet.

Oavsett vilket har Miljöpartiet än en gång visat att det är i otakt med sin samtid och på kant med landets medborgare. Sättet att hantera Kaplan- och Khankrisen har ju redan visat att man från ledningens sida gärna håller uppe en fasad. Jag har ännu inte sett någon förståelse för varför Kaplan och Khan fick gå – det vill säga att partiledningen tycks sakna all förståelse för att Sveriges medborgare säger nej till islamism. Vad innebär det för framtiden? Att det är fritt fram för fler islamister att träda in i partiet, bara de inte blir avslöjade som de antidemokrater de är?

Att Gustav Fridolin dessutom sitter kvar vittnar också om en närmast absurd brist på insikt. Kanske tror man att Fridolins pojkaktiga lilla leende, i kombination med regelbundet återkommande antydningar om att det var rasism och islamofobi som tvingade bort Kaplan och Khan, åter ska kunna charma svenska medier så till den grad att man återgår till sin tidigare policy att smeka Miljöpartiet medhårs. Men så fungerar det inte. Alltfler journalister har öppnat ögonen – alltfler väljare vänder ryggen till partiet och säger stopp och belägg.

Miljöpartiet är ett sällsamt opålitligt parti. Att kalla det flummigt är att vara snäll i överkant. I åratal har man haft medierna med sig, men varför? Det är egentligen inte så svårt att förstå. Allt handlar egentligen i grund och botten om partiets namn. Miljöpartiet… Smaka på det! Ett parti som värnar miljön, hur kan det vara annat än hundra procent kalasbra? Vem vill inte ha en bättre värld, liksom? En ljusare framtid för barnen?

Med fokus på detta har Miljöpartiet lyckats få en särställning inom svensk politik. En grönare och bättre värld har blivit ett alibi för diverse egendomliga särdrag, varav aktiva islamister i partitoppen är ett. Ingen har velat krossa illusionen av det ansvarstagande gröna partiet, trots att det länge funnits problem.

Nu har Miljöpartiet fallit ner till den plats som de flesta av riksdagens partier – och där de borde ha befunnit sig från första början – nämligen på den plats där de utsätts för samma massmediala granskning som andra partier. Det är inte en dag för tidigt. Frågan är om det är för sent för Miljöpartiet att skaffa ett hållbart och pålitligt förtroendekapital. Finns viljan? Eller vill man fortsätta leva i en drömvärld?