Patrik Engellau

För ett tag sedan frågade jag läsekretsen vad den tyckte om idén att hugade läsare skulle träffas på en lunch och diskutera hur vi kunde samverka för att försöka tala våra valda politiker till rätta. Idén var alltså att pröva demokratin som metod att påverka politiken.

En del läsare tyckte det var en naiv idé eftersom det inte går att påverka politiker. Tyvärr ligger det mycket i det. Jag blev påmind om svårigheterna när jag nyligen träffade en riksdagsman som klagade över att han själv inte hade något att säga till om på grund av att partiledningen bestämde allt och gav riksdagsgruppen order om vad den skulle tycka. Man kan påminna sig Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet om hennes erfarenheter som riksdagsledamot. Eller man kan läsa vad SSU-basen Niklas Nordström sa internt i partiet under Mona Sahlins Tobleronekris: ”Låt inte det hända igen! Se till att pellejönsarna i riksdagsgruppen håller käft..” Varför ska man ens försöka påverka folk som inte har något att säga till om?

Samtidigt är det svårt att tänka sig att demokratiska partier, som vill ha röster, faktiskt ska avskärma sig totalt från starka folkopinioner. Dessutom var det en hel del läsare som gillade idén och verkade vara villiga att försöka.

Hela idén dök faktiskt upp under ett lunchsamtal jag hade med min gamle vän Henric Ankarcrona. Henric gör själv ett idogt arbete med att kontakta politiker och framföra sina välformulerade och genomtänka uppfattningar.

Nu har Henric åtagit sig att inbjuda till ett lunchmöte enligt den plan vi skissade (och jag skrev om).

Det kommer emellertid resor på några veckor emellan. Men håll ut.