Patrik Engellau

Det känns som om mitt rumpnisseperspektiv på tillvaron gradvis förstärks. Jag kommer hela tiden på mig med att fråga: ”Voffor gör di på dette viset?”

Ta det här med kampen mot våldsbejakande extremism. Problemet är i första hand att ungdomar och unga vuxna radikaliseras till jihadistiska islamister och reser till IS för att kriga eller förbereder sig för terrorhandlingar i Europa. Det finns så klart även annan våldsbejakande extremism, enligt den ”Nationella samordnarens” (Mona Sahlin) hemsida ”den våldsbejakande högerextremistiska vit makt-miljön, den våldsbejakande vänsterextremistiska autonoma miljön”. Men fokus verkar ligga på islamisterna.

I Sverige är det så självklart att det inte ens behöver diskuteras att det är den nationella politiken som har uppgiften att lösa problemet. Jag säger inte att detta är fel, jag säger bara att detta är en typiskt svensk lösning. I USA verkar man ha ett delvis annorlunda perspektiv. Min förra fru, som är amerikanska, är någon sorts fadder (modder?) för muslimska invandrare och hjälper dem att integreras, något som rimligtvis motverkar deras barns benägenhet att utveckla jihadistiska böjelser.

Men tanken att det civila samhället skulle kunna mobiliseras är rätt främmande i den svenska kulturen (jo, det pratas om det, men det som avses är inte folk som du och jag, utan statsfinansierade organisationer som Rädda Barnen, ett slags av staten auktoriserat civilt samhälle). I stället är detta ett ärende för rikspolitiken. Vad har denna politik då åstadkommit? Jag baserar mina slutsatser på en snabb men förhoppningsvis inte slarvig forsk på internet.

Frågan verkar ha hamnat på rikspolitikens dagordning någon gång i början av detta sekel. År 2011 presenterade regeringen i skrivelse 2011/12:44 som heter något så definitivt som Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Så här står det bland annat:

Handlingsplanen innehåller bl.a. åtgärder för att öka kunskapen om våldsbejakande extremism, för att förebygga att individer ansluter sig till våldsbejakande extremistgrupper och för att underlätta avhopp för de som redan anslutit sig till sådana grupper. Vidare innehåller handlingsplanen åtgärder för att stärka strukturer för samverkan och åtgärder för att motverka grogrunderna för det ideologiskt motiverade våldet. Regeringen avser att genomföra åtgärderna under 2012–2014.

Vad handlar det då om för åtgärder? Här är några exempel:

• Stärka medvetenheten om de demokratiska värderingarna
• Öka kunskapen om våldsbejakande extremism
• Stärka strukturerna för samverkan
• Motverka grogrunderna för det ideologiskt motiverade våldet

Inte på någon punkt, vad jag kan se, beskrivs hur detta ska gå till annat än genom, till exempel, att Allmänna arvsfonden särskilt ska dela ut pengar till ”projekt som verkar för att förebygga att ungdomar utvecklar ett antidemokratiskt beteende eller ansluter sig till antidemokratiska grupperingar”.

Sedan började det hända saker i rasande fart enligt Kommittédirektiv 2014:103 En nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Redan i maj 2012 uppdrog regeringen åt en särskild utredare att föreslå ett effektivare arbete för att förebygga våldsbejakande extremism (dir. 2012:57). Utredningen tog namnet Utredningen om ett effektivare arbete för att förebygga våldsbejakande extremism (Ju 2012:09). Utredaren överlämnade i december 2013 betänkandet När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism (SOU 2013:81). I betänkandet anges att samverkan mellan lokala aktörer är den främsta framgångsfaktorn för ett effektivt och hållbart förebyggande arbete. Utredaren föreslår därför att en nationell samordnare inrättas i syfte att samordna arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism… I skrivelsen En politik för en levande demokrati (skr. 2013/14:61) aviserade regeringen att den utifrån förslagen från utredningen avser att genomföra åtgärder för att öka kunskapen om våldsbejakande extremism i samhället och att verka för att organisationen och samverkan av det förebyggande arbetet utvecklas.

Nu har det gått fem år sedan vad som verkar vara den första handlingsplanen presenterades. Var står vi? Under rubriken ”Vad gör vi?” står följande på den Nationella samordnarens hemsida:

Den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism arbetar för att förbättra samverkan mellan myndigheter, kommuner och organisationer på nationell, regional och lokal nivå för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Samordnaren ska även verka för att öka kunskapen om våldsbejakande extremism samt främja utvecklingen av förebyggande metoder. Konkret har detta arbete till dags dato utmynnat i fyra regionala konferenser som samlat ca 600 praktiker, 150 kommunbesök samt ett antal dialogseminarium där praktiker i olika kommuner träffats för att utbyta kunskap och erfarenheter. Under 2015 har samordnaren mot våldsbejakande extremism som mål att genomföra minst 100 kommunbesök.

Det vore mig främmande att ironisera över att man år 2016 kan läsa om framtidsplanerna för 2015. Under rubriken Hur löser vi problemet med våldsbejakande extremism? förklaras följande:

Det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism är beroende av en ökad kunskapsnivå hos delaktiga myndigheter och lokala aktörer, bättre samverkan mellan dessa, ett brett förebyggande arbete samt en effektiv lagstiftning.

Mer behöver man tydligen inte veta, för något mer står inte.

Det mest konkreta jag kunnat hitta är en promemoria från 2015 rubricerad Tolv rekommendationer vid upprättandet av en lokal handlingsplan mot våldsbejakande extremism. Där kan man få exempelvis följande råd:

• Kontinuerlig och bred samverkan mellan berörda aktörer är a och o i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. Identifiering av de samarbetspartners som är avgörande för det förebyggande arbetet bör ske i ett tidigt skede för att öka medvetenheten och kunskapen om den lokala lägesbilden såväl som potentiella lösningar, samt möjliggöra förberedelser och uppföljning.
• Nödvändiga samverkansaktörer. Samverkansgruppen bör inkludera aktörer på samtliga preventionsnivåer såsom skola, socialtjänst, fritidsverksamhet, kommunens säkerhetsfunktion och polis. Landstinget är också en mycket viktig samverkanspartner. Därtill kommer företrädare för exempelvis bostadsbolag, räddningstjänst m.fl. Kontinuerlig dialog med länsstyrelsen är också att rekommendera.

Resultatet av verksamheten beskrivs så här på Svenska Dagbladets förstasida den 21 april:

Plan saknas. Många unga riskerar att radikaliseras och värvas till våldsbejakande grupper som IS. Flera av landets socialtjänster kommit i kontakt med barn som ligger inom riskzonen. Men trots att det i många fall är anhöriga som larmat myndigheterna så har över hälften av de tillfrågade kommunerna inga särskilda stödinsatser för drabbade familjer.

På mig känns det som rikspolitiken inte kommit ur startgroparna. Det verkar ha varit samma byråkratiska pladder sedan dag ett. Min första fråga är om detta haft någon annan nytta än att det gynnat det utredande, sammanträdande, diskuterande och samordnande avdelningar av det välfärdsindustriella komplexet som är inblandat. Min andra fråga är om problemet över huvud taget är av den beskaffenheten att rikspolitikens verktyg kan göra någon skillnad.