Samhällsanalys II

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Igår skrev jag att i valet mellan att leva av eget och av andras arbete så väljer de flesta att leva av andras arbete. Det är ett resonemang som jag använt i många år, exempelvis i föredrag, och det väcker alltid mer eller mindre bestörta protester.

Varför lever du själv inte på bidrag i så fall, brukar någon fråga. Då säger jag, liksom i gårdagens text, att jag själv nog skulle lockas av alternativet om bidragen bara varit mer generöst tilltagna, så där 100 000 kronor i månaden eller mer.

Men inte alla låter sig övertygas av denna argumentation och snörper lite på munnen. De tycker ett sådant beteende vore omoraliskt. I Sverige lever man inte på andras bekostnad. Punkt. För övrigt finns det knappt några människor som egentligen ens skulle vilja. Utropstecken.

Låt mig framför fyra synpunkter på detta.

Den första synpunkten är att människor – med ett betydelsefullt undantag som jag återkommer till – alltid strävat efter att leva av andras arbete i stället för att ägna sig åt eget. De som lyckas i detta avseende kallas överklasser. Betrakta nästan vilken historisk kultur som helst, där ett överskott kunnat klämmas ur de arbetande massorna, så nog flyter ett ofta mer eller mindre sysslolöst härskarskikt upp som grädden på mjölken. Har du sett Downton Abbey, till exempel? I 1800-talets Brasilien kunde herremän inte knyta skorna en gång, utan skulle ha slavar till det. Arbete skydde de som pesten. Il dolce farniente heter det på italienska, den ljuva sysslolösheten.[1]

Den andra synpunkten är att människor som lever av andras arbete inte nödvändigtvis är odugliga lättingar. En marxist kan kalla dem utsugare, men de behöver inte vara improduktiva för det. Faktum är ju att mänsklighetens största framgångar åstadkommits av människor som levt på andras arbete, se på faraonernas tempel, se på van Gogh, Charles Darwin och Carl von Linné. Om alla människor alltid hade försörjt sig själva skulle världen fortfarande bestå av utfattiga småbrukare.

Den tredje synpunkten gäller det historiens märkvärdiga undantag som jag flaggade för ovan och som av Max Weber benämndes ”den protestantiska etiken”. I serien kompletterande och ibland motsägelsefulla förklaringar till den industriella revolutionen med åtföljande västerländska blomstring råkar jag hålla Webers förklaring för den kanske mest övertygande. Weber menade att den protestantiska etiken, som uppträdde i sin mest uppskruvade form hos kalvinismen, syndbelade lättingslivet och slöseriet med sådant våldsamt eftertryck att hela samhällen kom att bestå av människor som allihop jobbade hela tiden, levde enkelt och investerade sitt överskott i utökad produktion. Vem som helst kan ju begripa att det måste bli en intensiv ekonomisk utveckling om hela folk tänker på det sättet. Observera att de inte uppförde sig så för att de eftersträvade utvecklingen, utan för att de ville komma till himlen.

Låt mig understryka att denna protestantiska mentalitet, som jag alltså i brist på bättre förklaring tror var avgörande för västerlandets framgångar, var ett undantag i historien. Det var första och enda gången i världshistorien när inte ens överklassare eftersträvade ett behagligt lättingsliv i sus och dus. Och se vilka resultat det fick.

Sverige var ett av de länder där denna unika mentalitetsförändring faktiskt inträffade. Därför är det inte så konstigt att många svenskar tror att det inte är ett ovanligt kulturellt särdrag utan i stället ligger i den mänskliga naturen – ty vi dömer andra efter oss själva – att inte vilja ligga andra till last och att klättra på väggarna om man inte har ett normalt lönejobb att gå till fem morgnar i veckan.

Men, och detta är den fjärde synpunkten, den protestantiska etiken utmanas nu av två krafter. Den första kraften är det inhemska, svenska uppväxande släktet som alltmer frigör sig från de weberska hämningarna. (”Jag vill inte ha någon liten Luther som sitter på min axel och säger: ’du skall’.”) Den andra kraften är den kulturella globaliseringen som bland annat manifesteras i migrationen. Det vore enfaldigt av oss att förvänta oss protestantisk etik hos folk som kommer från kulturer där det aldrig funnits någon motsvarighet. Enda skälet att välja eget arbete framför chansen att leva av andras arbete skulle i en sådan normalkultur vara att de andra är för snåla. Om vi hade funderat lite mer på varför västerlandet varit så ekonomiskt lyckosamt så skulle vi troligen inte begå misstaget att tro att somalier tänker uppföra sig som femtiotalssvenskar (även om det såklart alltid finns undantag).

[1] Formellt sett hade dessa överklasser någon sorts sysselsättning, normalt som krigare eller präster. ”Den regel som gäller med få undantag är att överklassen, vare sig den består av militärer eller innehavare av kyrkliga ämbeten, är befriade från allt slags arbete vilket är det ekonomiska uttrycket för deras upphöjda ställning i samhället”, skriver den amerikanske 1800-talssociologen Thorstein Veblen.