Vi minns det ottomanska rikets folkmord på kristna

mohamed omar

Mohamed Omar

Den 9 april manifesterade en samling turkiska fascister och rasister på Sergels torg i Stockholm. De fick ostört uttrycka sin rasistiska hets. Inga antirasister var där för att bua, blåsa i vuvuzelor och skandera ”inga rasister på våra gator”. Inte heller hördes Dror Feiler spela sin Pippi-visa.

En av talarna på manifestationen, Turkiska Riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani, uttryckte sig inte bara rasistiskt – han uppmanade också till mord på armenier. ”Turken vaknar!” skrek han. ”Armeniska hundar bör akta sig! Död åt armeniska hundar! Död! Död! Död!”

Strax efter denna händelse avslöjades att den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) suttit och myst på en ramadan-middag med samme Leylani och en företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna.

Men ministern delade kanske inte bara bord utan också tankar med sina bordsgrannar. En sak som tyder på det är att Kaplan 2010 var en av dem som mest ihärdigt argumenterade mot att riksdagen skulle erkänna det ottomanska rikets folkmord på armenier. Han vägrade att delta i omröstningen.

Man brukar minnas folkmordet den 24 april varje år. Kaplan, som bara råkar hamna i samma sällskap med islamister och turkiska fascister, har mig veterligen aldrig råkat hamna på en sådan manifestation.

Till skillnad från Turkiet, som vägrar att erkänna folkmordet på armenierna, försöker europeiska länder att göra upp med sitt mörka förflutna. Vi erkänner våra historiska synder och strävar efter att inte upprepa dem. Det är därför västvärlden är den minst rasistiska delen av världen. Dock riskerar den nya mångkulturen att göra Europa mer rasistiskt om inte åtgärder vidtas för att bättre assimilera dem som har invandrat hit. En del av assimilationen innebär att lämna gammal unken rasism från de forna hemländerna bakom sig.

Och det finns fler än Kaplan i Miljöpartiet som inte vill erkänna folkmordet på armenier. Derya Uzel Senir har också turkiskt ursprung och kandiderar till kommunfullmäktige i Stockholm. I en intervju för tidningen Arbetet 21 februari 2014 berättar hon om hur hon kände när riksdagen i mars 2010 beslutade att Turkiet har begått folkmord på kristna: ”Jag reagerade väldigt starkt, för jag tycker inte att politiker ska skriva historia”.

Skriva historia? Historien är redan skriven, det handlar om att erkänna den. Det ottomanska riket tömdes på sin kristna befolkning. De slaktades på samma brutala sätt som Islamiska staten i Irak och Syrien slaktar människor idag. I broschyren Turkiska ungdomsförbundets valspecial 2014 kommenterar Derya Uzel Senir riksdagens beslut så här: ”Miljöpartiet kommer att verka för att beslutet inte ska verkställas i regeringen. Jag själv kommer även att driva den frågan.”

Miljöpartiet vill gärna framställa sig som det medmänskliga och solidariska partiet. Kan det bli mer hjärtlöst än så här? Betyder de kristnas lidande ingenting? Är det lämpligt att en svensk politiker låter turkisk chauvinism och hat mot kristna gå före historisk sanning?

Lars Nicander, forskare vid Försvarshögskolan, varnar för att Miljöpartiet kan ha infiltrerats av islamister. I en TV4-intervju fredagen den 22 april sa han att han såg likheter mellan hur det forna Sovjetunionen försökte infiltrera partier och organisationer under kalla krigets dagar och hur islamister i vår tid försöker infiltrera Miljöpartiet.

Jag skulle hellre säga att Miljöpartiet har infiltrerats snarare än kan ha. Men Gustav Fridolin har inte märkt något.