Patrik Engellau

Ibland blir jag bedrövad och upprörd över regeringens sorglöshet inför Sverige kris – betänk att statsministern nyligen i Financial Times betonade hur ”surrealistiskt” det är att medborgarna oroar sig när allt är på väg åt rätt håll med nationen – och över att oppositionspartierna knappt vill opponera och i varje fall inte vill ta makten och regera.

Men jag borde inte bli förvånad, ty detta är precis vad man kan förvänta sig om min analys av Sverige är korrekt.

Det första man måste konstatera är att politikerna uppenbarligen inte har något känsla av att kris råder. Tvärtom, statsministern säger ju uttryckligen att allt är på rätt väg. Oppositionen är kanske snäppet mindre optimistisk, men inte så mycket mindre att den får lust att flytta regeringen från spakarna och köra själv. Den tycker väl att kursen i stort sett är riktig.

Vad är det då som sker omkring oss? Jo, landets produktionsapparat håller på att ställas om till ännu mer välfärds- och omhändertagandeproduktion och ännu mer social omsorg och större bidragsvolymer. Sverige förbereder sig att göra mer av det som vi gillar att göra och anser oss världsbäst på. Varför skulle en politikerklass som i hela sitt liv tränat på att göra stordåd i den grenen tycka att det är något fel på en sådan utveckling?

Ett samhälles dominerande ideologi är den dominerande klassens ideologi, sa Karl Marx. Den dominerande ideologin i Sverige är den politiska korrekthetens med vidhängande människosyn som innebär att ingen egentligen klarar sig på egen hand och att nästan alla därför behöver omhändertas och teraperas av olika experter. Och om någon lyckas försörja sig själv och stå på egna ben så bör han skämmas för att han inte betalar mer till dem som inte gör det varför hand i grund och botten är en rasistfascist som ska hängas ut. Jag överdriver lite, men du fattar.

Vem har anledning att hålla sig med en sådan ideologi – och försöka pracka den på svenska folket – om inte det välfärdsindustriella komplexet, Sveriges dominerande industri med sin politiska ledning, den apparat som lever på välfärdsprojektet? Är den nuvarande utvecklingen besvärande för Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen? Tvärtom, deras Stora Dag har kommit, de får hur mycket pengar de vill. De privata välfärdsföretagen måste gnugga händerna. På en del ställen märks väl lite växtvärk, till exempel hos polisen och de kommunala socialförvaltningarna, men snart kommer de nog in i andra andningen och vänjer sig att expandera lite fortare än de brukat.

En politiker som är lite smartare förstår nog att situationen inte är hållbar på lång sikt, men det där med lång sikt är ett knepigt begrepp. På lång sikt är vi alla döda, som lord Keynes sa. Ekonomiska bubblor, till exempel bostadsbubblor och aktiebubblor, är dömda att spricka på lång sikt, men det hindrar att de uppstår titt som tätt. Det är ju så himla skönt medan det varar.

Jag tror inte att maktsystem – till exempel det svenska politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – över huvud taget kan ändra sig om ändringen förutsätter att systemet ifrågasätter och sig själv och delvis byter karaktär. Jag menar inte detta som en illvillig förolämpning mot dagens svenska maktsystem utan som en generell sociologisk observation. Den franska monarkin visste i flera årtionden att den höll på att undergräva sin egen ekonomi – redan 25 år före revolutionen förutsåg Madame de Pompadour att syndafloden skulle komma – men kunde inte ändra sig. Det är därför historien då och då måste kasta fram lite större omvälvningar där dominerande klasser eller härskarkotterier helt enkelt avsätts och ersätts med andra.

Egentligen är det väldigt enkelt. Vårt lands politiker har i snart hundra år byggt ut välfärdssystemet med några procent om året och så inträffar det oväntade att hela världen vill komma hit och ta del av välfärdssystemet. Det säger sig självt att detta är ohållbart. Antingen får de politiska ledarna konstruera om välfärdssystemet i grunden eller också får de förhindra att hela världen kommer hit. Båda dessa alternativ är synnerligen plågsamma för ledarna så de väljer att tränga bort problemen och se livet från den ljusa sidan.