Svenska kyrkans präster är nog en särskilt utsatt grupp

8-26-13_11971

Patrik Engellau

För några år sedan skrev jag en bok om Gud (Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången?) och i samband med det har jag träffat en hel del präster i Svenska kyrkan. I kraft av att jag noga läst Bibeln och inbillar mig att jag fattar vad som står där så har jag lite förmätet känt mig som yrkesbroder bland prästerna.

Som allt annat folk kan präster indelas i två huvudsakliga grupper: politruker och andra. Med politruk menar jag en anhängare av de gängse politiskt korrekta idéerna, alltså att kvinnor, HBTQ-folk och aboriginer är förtryckta, att Israel är ont och palestinierna goda (och förtryckta, såklart), att invandringen är en kanonaffär för Sverige (nåja, den uppfattningen har blivit kantnaggad under det senaste halvåret), att huvudfienden är vita män med hyggliga löner som kör bil och äter kött, att den globala uppvärmningen håller på att föröda jorden och så vidare.

Under mina samtal med anställda inom Svenska kyrkan har jag bibringats uppfattningen att andelen politruker ökar ju högre upp i hierarkin man kommer. En djärv teori som framförts till mig är att biskopsutnämningarna ändrade karaktär när kyrkan skildes från staten och biskoparna förlorade sitt arbetsgivaransvar över prästerna. Arbetsgivare är enligt min erfarenhet sällan politruker eftersom politiskt korrekta idéer, om de drivs långt, lätt kommer i vägen för det nödvändiga ledarskapet. När biskoparna inte längre behövde utöva särskilt mycket ledarskap gick det bra att tillsätta tänkare med uppseendeväckande föreställningar, till exempel att det kan vara bra att ta bort korsen i en kyrka för att muslimer inte ska känna sig illa till mods eller att Bibeln och Koranen egentligen är likvärdiga eftersom det finns en gemensam gud bortom böckerna (genuina exempel tagna från verkligheten). Aktivisterna anrikas i kyrkans topp.

I vilket fall som helst förekommer en utbredd intolerans mot präster som är mer religiöst orienterade och mindre aktivistiska till sin läggning, sådana som kanske tycker att kyrkan borde protestera med kraft när kristna förföljs och mördas i Mellanöstern och som tycker att kyrkan borde koncentrera sig mer på den heliga förkunnelsen än på genusfrågan. Sådana präster, som tänker som folk gör mest, måste vakta sin tunga och sin penna.

Visst, kyrkan har väl aldrig någonsin varit känd för tolerans. Inkvisitionen var inte att leka med. Det ligger på något vis i branschen att det heliga budskapet inte får förfalskas och att kättarbål då och då måste tändas. Men det märkvärdiga med Svenska kyrkan är att det heliga budskapet inte längre verkar vara något teologiskt, utan det politiskt korrekta. Således kan en biskop alltså argumentera för att Koranen är lika bra som Bibeln utan att detta föranleder några höjda ögonbryn medan en komminister som vågar andas en stavelse om att invandringen kanske medför vissa sociala problem troligen bli utfrusen och bannlyst och karriären helt kaputt och finito.

En präst med normala svenska värderingar blir hårdbevakad och punktmarkerad av aktivisterna. Facebook-inlägg och debattartiklar granskas och läses med lupp och skulle något misshagligt tonfall registreras kan det gå signaler till kyrkoherden eller biskopen. Vem gör detta? De utsatta vet inte. Centralt organiserad övervakning à la Stasi? En kollega nära dig?

Även om biskopen inte har något arbetsgivaransvar så ska han utöva tillsyn över de anställdas vandel. ”Det allmänna förtroende som präster och diakoner har är en förutsättning för att kunna utöva tjänsten”, står det i Stockholms stifts etiska kod. Det är en prästs egen biskop – eller rättare sagt Domkapitlet, där biskopen är ordförande – som avgör om en viss präst har sådant förtroende. Om ej kan domkapitlet ”avkraga”, det vill säga dra in legitimationen för, en uppstudsig präst, vi låtsas en präst som inte är klimatalarmist och som torgfört sin skepsis. Det finns inget LAS för präster.

Det är lite som om en sjukhusdirektör kunde dra in legitimationen för en av sina anställda läkare. När det gäller läkare sköts sådant av den helt fristående statliga HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Men i kyrkan utdelas det mest kännbara straffet av en relativt bekant person, biskopen, som må ha ett horn i sidan till en frispråkig präst.

Sedan Gustaf Vasa har kyrkan varit lydig mot staten. När staten blir multikulturell blir Svenska kyrkan multireligiös. Svenska kyrkan verkar inte anse att kristendomen är något särskilt att komma med.

Gissa om normalt tänkande, icke-aktivistiska präster aktar sig för att öppna käften.