Från K-G Hammars tid som ärkebiskop och fram tills nu, präglas Svenska kyrkans gudsbild av otydlighet. Nu senast ställer biskopen Åke Bonnier frågan i Dagen, om inte Gud är bortom alla religioner. Han frågar också om kristen tro verkligen har monopol på sanningen. Det sägs inte rakt ut i artikeln, men mellan raderna kan jag uppfatta att Bonnier menar att judendom och islam är alternativa vägar till Gud. Min reflektion runt detta blir att det som de tre religionerna har gemensamt med varandra, är tron på en Gud, men att det  för övrigt finns betydande skillnader. Framför allt mellan islam och kristendom.

Åke Bonnier är biskop i en kyrka som viger samkönade par, vilket skulle vara otänkbart i den muslimska världen. Det är ju till och med straffbart för homosexuella i många muslimska länder att utöva sin sexualitet. Inom den muslimska teologin finns det inget utrymme för ifrågasättande av besvärande korantexter. I Bonniers kyrka granskas bibeltexterna sedan länge och mycket ifrågasätts, på vetenskapliga och etiska grunder. Koranen sägs ha kommit ned från himlen till profeten och påstås vara skriven ord för ord av Gud själv. Inom Svenska kyrkan anses Bibeln innehålla moment eller stråk av gudsord. Skillnaden mellan de två religionerna i synen på de heliga skrifterna är alltså stor.

Det har sagts ibland att kristendomen har genomgått en reningsperiod genom upplysningsfilosofin och under 1800-talet uppstod ju faktiskt liberalteologin. En teologi som idag i mycket präglar Svenska kyrkan, grundtanken är att alla övernaturliga berättelser om Jesus i Bibeln är ohistoriska och bortom dem finns den autentiske Jesus. En vanlig, men ovanligt god människa, frälsare i okänd bemärkelse. Mirakelberättelserna bör tolkas symboliskt. Inom islam ifrågasätts inte profeten Mohammad överhuvudtaget. Det som sägs i Koranen är absolut sant.
Vad gäller synen på människans och världens uppkomst, är det otänkbart inom muslimsk teologi att tänka sig en evolution. En ståndpunkt som i stort sett har övergivits av de kristna kyrkorna idag. Naturvetenskapen ställs inte längre i motsats till tron.

Det är mycket svårt, enligt min åsikt, att tänka sig samsyn mellan Åke Bonniers liberalteologiska kyrka och de olika muslimska riktningarna. Då har jag ändå inte tagit upp viktiga frågor som kvinnans jämställdhet med mannen, kvinnliga präster/kvinnliga imamer, abortfrågan och så vidare. Inom dessa områden finns det ingen möjlighet till religionsöverskridande överenskommelser, så långt fram i tiden som det går att se.

Åke Bonnier och flera med honom, lyfter ut frågan om olika vägar till Gud, ur dess etiska, teologiska och vetenskapliga sammanhang. Vad blir det kvar av tanken om en gemensam gudsbild, om dessa bilder är sinsemellan motstridiga? Våra föreställningar om Gud får till exempel olika etiska konsekvenser. Om en otrogen kvinna blir stenad i Saudi-Arabien och föremål för själavård i Sverige, går det att förena med tanken om en gemensam Gud? Blir det då inte rent av meningslöst att behålla de religiösa texterna, Bibeln och Koranen? Är de då inte bara i vägen för den upphöjde Gud som gömmer sig någonstans bortom våra föreställningar? Hur kan vi nå denne Gud om han eller hon, aldrig meddelar sig med oss? Hur kan vi få kunskap om vad som är rätt eller fel? Sant eller inte sant?

Idag när muslimska extremister mördar eller tvångsomvänder kristna i Mellanöstern, känns det dessutom psykologiskt okänsligt att ta upp frågan om olika vägar till Gud. Vore det inte bättre att vänta med den frågeställningen tills dess att förföljelserna upphör? Eller menar Åke Bonnier med flera, att jihadisterna ska ta till sig tankarna om en Gud bortom Koranen? Utsikterna för det verkar små, åtminstone för närvarande.

Jag tror på religionsdialog, inte minst för freden skull. Vi behöver mötas över religionsgränserna för att diskutera olika politiska problem och frågeställningar. Men religionsblandning är någonting helt annat. De olika gudsbilderna skiljer sig åt för mycket. Tron på en enda Gud är bra, men i själva verket är det kanske så att den ateistiska buddhismen och den teistiska kristendomen har fler etiska beröringspunkter än islam och kristendom.

En Gud bortom religionerna, nja, tanken känns tämligen meningslös, åtminstone vad jag kan förstå.

Bo Divander är född i Stockholm på det glada 50-talet. Han har alltid varit intresserad av att formulera sig i text och har deltagit i många debatter om religion och politik. Präst sedan 2009.