Skillnaderna i inkomst och välfärd skapar moraliska imperativ för åtgärder att utjämna genom överföring från dem som har det gott ställt till dem som lever i elände. Med begränsade resurser följer ett ekonomiskt imperativ: att omfördelningen bedrivs kostnadseffektivt så att bidraget till de fattigas välfärd maximeras.

Traditionellt har omfördelning begränsats till nationen. I en alltmer globaliserad värld har biståndet tillkommit. Mera nyligen har frågeställningen accentuerats ofantligt av hitresta tiggare och flyktingkris. Omfördelning för att komma tillrätta framförallt med de problem som flyktingkrisen skapat står numera otvetydigt först på politikens agenda.

Tre grundläggande frågor kräver svar inför omfördelningens hantering. För det första: hur mycket? För det andra: till vems förmån? Och för det tredje: med vilka metoder för att maximera omfördelningens nytta? Dessa frågor har blivit häpnadsväckande negligerade i aktuell samhällsdebatt.

Hur mycket?

Inom såväl kristendom som islam finns historiska traditioner enligt vilka de rika ska anslå en tiondel av sin inkomst till de fattiga. Sedan välfärdsstatens utbyggnad har uppskattningsvis denna andel av total BNP i Sverige anslagits till omfördelande skatter som gynnat landets fattigare grupper. Mera nyligen har det internationella biståndet tagit i anspråk ytterligare en procent av BNP med huvudsyfte att förbättra villkoren för världens allra fattigaste.

Moraliska värderingar måste avgöra om detta är frikostigt eller om en större del av totala inkomster ska anslås för omfördelning. Men en ekonomisk gräns är av avgörande betydelse. De välbärgades beredskap att producera kommer att minska om en mycket stor andel av deras inkomster tas ifrån dem till förmån för de fattiga. Med lägre produktion kommer de resurser som kan anslås till omfördelning också att minska. Det är oklart vid vilken skatte- och omfördelningsnivå produktionen börjar falla, men troligtvis är det en bra bit kvar till denna ekonomiska gräns.

Till vems förmån?

Det moraliskt meningsfulla är att rikta omfördelningens resursflöden till dem som har det eländigast. Materiell fattigdom är ett centralt uttryck för elände, men det är uppenbart inte det enda. Eländets andra komponenter inkluderar bristande hälsa och den osäkerhet som krigstillstånd eller etnisk förföljelse skapar.

Inriktningen av svenska insatser har starkt avvikit från det moraliska imperativet att omfördelning ska gynna dem i världen som har det sämst. Av politiska hänsynstaganden har en helt dominerande del av strömmarna styrts till resurssvaga grupper i Sverige, medan det djupa armodet funnits långt bortom landets gränser. Politiskt stöd för en radikal ändring av detta skulle bli svårt att uppamma. Det synliga eländet på nära håll, i synnerhet när landets egna invånare är drabbade, har stark preferens i omfördelningens värderingar.

Mångmiljardbelopp har satsats på stöd till dem som nått Sverige under de senaste årens väldiga flyktingkris. Också dessa satsningar har avvikit från det moraliska imperativet att gynna de mest behövande. Flyktingflödet in i Sverige har representerat ett starkt positivt urval med avseende på resurser för att finansiera resan från bland annat Afghanistan, Eritrea och Syrien, och på god hälsa för att klara av resans strapatser. De stora skaror som blivit kvar i krislandets och närområdets flyktingläger lever i snitt på betydligt sämre villkor och i väsentligt större osäkerhet än de som lyckats komma iväg.

Omfördelningens metoder

Det ekonomiska imperativet kräver att omfördelade resurser avkastar maximal välfärdsnytta hos mottagaren. Omfördelningens metoder är av central betydelse för att nå denna målsättning.

Ett centralt övervägande är ifall omfördelningen ska hanteras av offentliga organ och vara skattefinansierad eller bygga på privata initiativ och frivilliga bidrag. Ett annat är om stödet till fattiga och utsatta ska ges i kontanter eller in natura. Oavsett dessa val kan resultatet i termer av välfärdsnytta bli kostnadseffektivt, men bara om målsättningen är tydlig och inbyggda kontroller minimerar byråkratiskt svinn och korruption.

Kostnadseffektivitet i välfärdstermer blir rimligen högre när stödet till flyktingar ges på plats i närhet av krisen än när det delas ut i Sverige, och inte bara till följd av det större djupet i elände bland dem som inte klarat av att ge sig iväg, utan också på grund av den väsentligt högre svenska kostnadsnivån.

Skatter har finansierat internationellt bistånd och flyktingmottagning, men bristerna i effektivitet är uppenbara med avseende på biståndets ofta svaga måluppfyllelse och på myndigheters uppenbara valhänthet vid flyktingmottagning och integration av flyktingarna. Privata initiativ uppvisar stora spann i kostnadseffektivitet, från Läkare Utan Gränsers lovvärda insatser långt bort i världen till allmosorna i tiggarnas kaffemuggar utanför ICA, de senare med tvivelaktiga välfärdseffekter bortom dagen.

Behov av analys och diskussion

Resursomfördelningens grundläggande moraliska och ekonomiska fundamenta i en globaliserad värld kräver djup samhällsanalys och debatt. Sådan analys och debatt har i stort lyst med sin frånvaro. Inte så konstigt då att de omfattande resurser som satsas på omfördelning hamnar hos fel målgrupper och ger begränsade utfall i form av höjd välfärd.

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Hans forskning har sedan decennier fokuserat på de internationella marknaderna för mineraler och energi. Radetzkis yrkeserfarenheter innefattar tjänsten som chefsekonom vid CIPEC, den internationella kopparkartellen, ledningen av forskningsinstitutet SNS Energy samt gästprofessurer i mineralekonomi vid Colorado School of Mines, USA, och vid Catholic University, Santiago, Chile, samt flitigt debattdeltagande under många decennier i svenska media.